På Kunstnernes hus i Oslo visas video av Isaac Julien. Jag skrev igår om superstjärnor och dit kan man räkna Julien (314) även om jag skulle tveka att säga att han är en ”absolut” sådan. Men stor är han och dessutom är han fortfarande att räkna med. Ständigt inbjuden till biennaler är ett gott tecken på aktuellt intresse. I Oslo visas ”gamla godingar” bland annat kan man se Fantôme Créole med den färgade kvinnan i vit klädsel som är en symbol för det multikulturella. Kreolisering har cirkulerat ett bra tag i det kontemporära och betyder kort och gott blandkultur. Recensenten i Kunstkritikk Ingvild Krogvigs enda kritik är att det inte finns texter:
”Selv om Isaac Juliens videoverk godt kan oppleves uten nevneverdige forkunnskaper, drar de like fullt veksler på historie og teori hentet fra det estetiske, postkoloniale og queere feltet.”
Jag kan förstå varför utställningsarrangörerna, eller om det är en önskan från Julien själv, har hållit tillbaks förklarande texter. Trots sina djupt poetiska framställningar är teoriomgivningen fast som betong med sina efterhand självklara postulat om ras, kön och postkolonialism. I längden blir hans utstuderade estetiseringar av ett politiskt budskap mest ett korrekt mode. Videon nedan visar hans framträdande på Art Basel i Miami Beach. Video säljer inte särskilt bra men som ni kan se är butiken full av filmstills för den som vill ha en tjusig Isaac Julien på väggen.
”..Jag skrev igår om superstjärnor och dit kan man räkna Julien (314)…”
Det skulle vara befriande att se dig lämna rankinglistorna åt sitt öde och istället försvara kultursektorn som befriat land, helt fritt från officiell mätning, invägning och räkning.
Det är bara i män och grabbars värld som siffror måste till, det är bara så som livet för dem kan förstås.
Om siffrorna läggs åt sidan ger man plats för ett kulturlandskap med fler nyanser att upptäcka.
Kultursektorn är inte något befriat land. Någon officiell mätning existerar dessutom inte (bortsett från statens intresse för publiksiffror). När det handlar om ranking är det kultursektorns egna mätningar jag redovisar. Vad jag förstår är att du vill blunda för att sekotrn själv anser vissa vara bättre än andra. Och vilka nyanser är det du talar om? Eller är det bara det vanliga kultursvammlet?
Lars Vilks,
Konstvärlden kan omöjligtvis mäta och bedömma sig själv, därför har vi kritikern och metadiskursen.
Kritikern är naturligtvis en av aktörerna i konstvärlden. Metadiskursen produceras genom den populära institutionella kritiken.
Lars Vilks,
Kritikern är en del av konstvärlden som observatör inte som aktör.
Dom agerar som kritiker, alltså är dom aktörer.
Kritikerna skapar i princip konsten, det är helt och hållet inside. Vissa sociologer kan studera den utifrån, ta t ex Pierre Bourdieu.
CeDe,
Snälla CeDe alla som agerar är aktörer, dock inte i konstvärlden.
Mohammad. Jag insåg sammanhanget, dock för sent och hittade inte ångerknappen.
Vilks skrev:
”Kultursektorn är inte något befriat land. Någon officiell mätning existerar dessutom inte (bortsett från statens intresse för publiksiffror). När det handlar om ranking är det kultursektorns egna mätningar jag redovisar. Vad jag förstår är att du vill blunda för att sekotrn själv anser vissa vara bättre än andra. Och vilka nyanser är det du talar om? Eller är det bara det vanliga kultursvammlet?”
Ett ökat fokus på ranking, siffror och försök till konkreta värdemätare vi inte helt slippa, men man kan samtala om vad som händer om allt ska räknas på, samt vad som händer om kreativa krafter istället för att skapa börjar bli kalenderbitare.
Försvinner inte lite av idéen då – kulturen tjänar samhället just genom att finna ständigt nya, alternativa uttryckssätt, i nya kombinationer, allt det som inte konkret kan reduceras till siffror.
Du gör vad du vill med Artefacts ranking, men det är inte i den diskussionen som du skapar mervärde.
Slösa inte med din kreativitet, din skärpa och ditt mod!
Mätning av konstens kvalitet är en helt ny möjlighet och den ger utrymme för att kartlägga hur konstvärlden fungerar. För varje kreativ yttring är beroende på att arbeta sig in i konstvärldens köttgrytor. Annars blir den hemmapyssel. För att ta sig måste man både känna till och följa spelreglerna. Och jag är rätt ensam om att diskutera konstvärldens värderingar, här finns verkligen möjlighet att vara kreativ. För så paradoxalt är det att det inte kan finnas någon kvalitet utanför den kvalificerade konstvärlden. Konst måste bekräftas av relevanta auktoriteter.
CeDe…!
Så ropa de tvärs över sjön…
Får du inte komma till, Mohammad.
Hej Kenneth!
Mohammad. Ursäkta min indiskreta kommentar. Men det blir
lite tråkig atmosfär när någon hela tiden söker självuppfyllelse genom låga insinuationer gentemot
sina medpatienter.
CeDe:
Började just undra om din kommentar kanske var en egen spegling…? 🙂
Cecilia, ja det kan ju bara andra avgöra.
Bästa CeDe,
Någon ångerknapp går inte att uppbringa härinne och därför kunde du inte hitta den.
Låga insinuationer är inte mitt gebit.
Onödigt påpekande, som underförstått av Cecilias kommentar.
Nu poppar igenkänningsvibbar upp. Stryk dom medhårs och
du får insmickringsleenden tillbaka. Kritisera dom, och
du löser ut en atombomb.