I det snart utkomna numret av Paletten skriver gästredaktören Maria Lind:
”Vad är viktigt idag? Konsten är viktig. Ett år in på det nya millenniets andra decennium är det rent av den allra viktigaste. Den erbjuder oss rum för nya tankar, andra känslor, oväntade socialiteter, annorlunda berättelser. De svåra frågorna. Konsten fortsätter att skruva till, sätta i relief och ifrågasätta. Den komplicerar. Något som den samtida tillvaron är i stort behov av. För konsten är både konkret och abstrakt, en akt och ett förslag. Som förståelseform vill jag hävda att den blir oöverträffad, med potential att omfatta och bearbeta inte bara sig själv utan också allt annat.”
Maria Lind är en obotlig optimist. Man kan undra för vem konsten är viktig och ett omedelbart och plausibelt svar är – För konstvärlden. Viktig är den också för borgarklassen som, liksom den alltid gjort, erhåller sin kulturfernissa genom att uppmärksamma vad de häftiga konstnärerna håller på med. Och så förstås den del som har riktigt mycket slantar och som är med i konstmarknadens vilt snurrande karusell. Det som är viktigt, och något sådant är ändå kvar, är konstens intrikata sida, men den är enbart till för konstvärldens elit. De som deltar med förståelse i det kontemporära händelseförloppet, för att travestera Dickies sätt att med den institutionella konstteorin beskriva en konstvärldsmedlem. Jag är helt med på detta, eliten är dessutom omfattande varför det inte rör sig om en liten klunga för inbördes beundran. Denna omfångsrika elit är global.
Därför är det med intresse jag ser fram emot presentationerna av några relativt nya namn i Paletten. Om dessa skall vi få veta mer: Ukrainska Alevtina Kakhidze som har fått sin profilering med att teckna lyxvaror och erbjuda teckningen till samma pris som varan. Stor uppmärksamhet fick hon genom kontakten med Rinat Akhmetov (ukrainsk mångmiljardär) som hon bad göra en teckning från sitt privata flygplan. Akhmetov gav henne stöd för ett sådant projekt men hon fick själv göra sin teckning från hans flygplan (vilket hon inte gjorde, men flög). Christodoulos Panayiotou (Cypern) ägnar sig åt arkiven och har studerat den årliga Disneyparaden på sin hemö och dessutom filmat en porrfilmstudio i Prag före och efter en orgie. Bernd Krauss (Tyskland) har varit gästkonstnär på Center for Curatorial Studies at Bard College där Maria Lind tidigare har arbetat. Där har han bland annat gjort ekologiska projekt. Haegue Yang (Sydkorea) är den kända profilen i presentationsbuketten. Hon gör ljusinstallationer och deltog i Birnbaums Vendigbiennal 2009. Numera är hon professor på Malmö Konsthögskola.
Gemensamt för konstnärerna är att de har svensk anknytning. Kakhidze har varit Iaspisstipendiat (nu deltar hon på Norrköpings konstmuseum i utställningen ”Konsumera Mera”), Christodoulus Panyitous är en annan Iaspisstipendiat som har ställt ut på Bonniers Konsthall och på Nordenhake. Bernd Krauss har också varit Iaspisstipendiat. Det jag ändå undrar är om det är kontakten med det svenska som gör dessa intressanta. Svaret kan vara att de är intressanta eftersom de redan är utvalda som intressanta konstnärer genom deras placering i svenska institutioner. I den kontemporära världsbilden kan man återfinna kanske 1 000 konstnärer som kan prestera ungefär detsamma som kommer att uppmärksammas i Palettennumret. Inget fel på någon av dem men är det verkligen så att det avgörande kriteriet är anknytningen till Sverige och svenska kontaktpersoner?
Kvalitet är nätverk och i det här konstnärgalleriet kan vi se hur det svenska nätverket opererar. Det ger en del kvalitet och möjligheter. Men det svenska är ändå relativt svagt och jag tror inte att, bortsett från Haegue Yang som är en nätverksnivå upp, någon av dem kommer att nå de riktigt stora höjderna. Istället möter vi den kontemporära standardkonsten vilken kvalitetssäkring garanterar att det är konst av hög kvalitet. När så mycket skall vara lika bra får vi vissa problem att orientera oss. Och vilket ändamål den tjänar denna konst förutom att bekräfta att den är bekräftat god konst?
Christodoulos Panayiotou, Wonderland, 2008
Maria Lind är en obotlig optimist skriver du, men hon har rätt då det gäller en del av konsten, särskilt den som också når utanför konstvärlden.
Du tar inte mig på allvar när jag tidigare hävdat att konsten är en av få garanter för utvecklingen av vår civilisation.
Ditt rondellhundsprojekt har visat sig vara ett sådant bidrag till konsten och civilisationen, även om frukterna inte ännu kan plockas. Efter den nuvarande konfrontationsfasen följer sannolikt en mer upplyst dialog och förändring av fastlåsta positioner.
Joanna. Konst när inte utanför konstvärlden. Min rondellhund nådde visserligen utanför konstvärlden men inte som konst. Som konst kan den bara finnas i konstvärlden eftersom enbart den kan visa rätt förståelse för ett konstprojekt. Det som släpps lös i världen utanför blir utlämnat åt världens godtycke och inskränkthet. Ett sådant skede kan återgå till konstvärlden genom att presenteras som projekt eller dokumentation eller möjligt ses som ett konstprojekt. Däremot påverkar konsten civilisationens utveckling, dock går det långsamt och under förvandling från att något har varit konst till att bli något annat. En sak som onekligen sker är allmänhetens acceptans för att gå med på att något för kallas för konst. Men det går inte fort. För den estetiskt orienterade konsten var resan snabbare emedan det handlade om vad man kunde tänka sig att ha på sina väggar och hur vår miljö skulle utformas.
Min moster har modern konst på en fondvägg, men då moster knappast tillhör konstvärlden kanske det ändå inte är konst?
Är det bara konstvärlden som kan ”visa rätt förståelse för ett konstprojekt”? Kan inte konstvärlden kollektiv missförstå ett konstverk men ändå ge det något sorts värde?
Tillhör jag konstvärlden, eller är det jag ser, upplever och läser bara utlämnat till mitt godtycke och min inskränkthet?
Jodå, din moster tillhör konstvärlden men inte den kontemporära. En hel del konst är öppen för var och ens fatabur, men det finns sämre och bättre tolkningar och framför allt mera avancerade. Det kontemporära projektet är avancerat, det räcker inte med att hänga upp några delar av en installation på väggen.
Konstvärlden kan aldrig missförstå ett konstverk eftersom det är den som bekräftar den rätta förståelsen och kvaliteten. Och det avgörande sker i den avancerade delen av konstvärlden. Konstvärlden kan ändra sin uppfattning och gör det ganska ofta särskilt i samtidskonst som inte har något stabilt värde.
Mohammad. Om den visionen du hade att jag låg uppfläkt
i en rondell behagade din fantasi så är det helt ok för
mig. Jag bjuder på den upplevelsen. Kanske den t.o.m
i ett förverkligande skulle kunna tilltala dom kräsna
kontemporärkonstbedömarna.
CeDe,
Det är ju lite surt när man själv hamnar i den kränkningsrondell man så skrupelfritt gärna sätter andra i.
Dock gjordes tilltaget mera av omtanke än illasinnat uppsåt.
Du har ju nu bara att gå till dig själv för att förstå mer än oss andra hur det egentligen känns att bli kränkt.
Du har fortfarande problem att förstå den sekulära lagstiftningen i Sverige där endast en juridisk person, i likhet med CeDe, kan kränkas och utsättas för förtal och inte en religiös symbol som profeten Muhammed.
Visar bara hur litet du fattar.
Söte mohammad, skulle jag ha kränkt någon så har det skett utanför mitt förstånd, dock är det inget försvar, men jag är ingen medveten kränkare. Att du skulle ha kränkt mig
med din illusion är inte möjligt då jag är en person som
har ro och tillit i min själ.
Humanist, Juridisk person?
Tala med bönder på bönders vis men med de lärde på
Sumeriska.
Söte CeDe,
Jag är glad att poletten i varje fall kom att trilla halvägs ner.
För övrigt har du ett ovanligt milt och poetiskt språk som bara det gör dina kommentarer läsvärda.
Dessutom gillar jag din getvirighet, ställ dig dock kritisk till vad som påstås vara sanningen.
Var ditt eget ljus – var din egen lykta.
Jag visste inte att jag var på en rättegång.
Nej, men du bor väl i Sverige. Själv har jag bott i en stat med sharia, och det var inte så svårt att förstå den lagstiftningen.
Jag visste det!
Nej, men själv agerar du gärna båda åklagare, domare och bödel när det gäller andra. Och att du själv inte har bott i ett land styrt av sharia, liksom Kenneth, är tydligt.
Kul att du kan räkna ut nånting. Men hur var det nu med den sekulära lagstiftning vi har i Sverige? Tycker du att den är bra, eller saknar du nåt?
Du menar att jag är inte lika miljöskadad som herr Karlsson, det tackar jag för!
Jag förstår mycket väl Kenneths frustration över sådana som dig. Huruvida du är miljöskadad eller inte är en öppen fråga, men maken till sofistiskt hårklyveri, lagvrängeri och rättshaveri har jag faktiskt aldrig upplevt.
Om du verkligen representerar islamsk moral och etik så har du med råge bekräftat vissa fördomar som finns om muslimer i Sverige. Och om du inte har begripit det själv bidrar du endast till att kraftigt förstärka den dåliga bilden av muslimer som existerar bland vanligt folk genom din medverkan på Lars Vilks välbesökta blogg.
En spirituell vändning tycker jag är att aktuellt inlägg nu transformerats till ”Poletten och det svenska trätverkets kvantitet”.
Samtidigt har inlägget ”Och jag fann mig åter censurerad” som genom ett under helt blvit bortklippt.
Tur att jag alltid sparar mina visioner och profetior på kristallsmyckade USB-minnen för senare användning.
Den rådande rättsordningen i Sverige skall vi slå vakt om, några kulturella eller religiösa hänsynstagande skall inte göras.
Varför detta är så viktigt skall jag berätta för dig.
Den politiska diskursen är relativiserad, detta betyder att i ett politisk kontext är vi inte alla lika utan kan komma att värderas relativt till varandra, därför existerar i politiken alltid ett mått av besvärande godtycke och diskrepans.
Den juridiska diskursen är dock absolut.
I ett juridisk kontext återfinner vi brukandet av den kära yttrandefriheten, med de förbehåll till skydd för landet och medborgarna som följer av tryckfrihetsförordningens brottskatalog.
Den lagstiftning som Lars Vilks i sitt konstnärliga kontext lutar sig mot är just den absoluta yttrandefriheten.
Av detta följer att den konstnärliga friheten också står som absolut, att spetsa till det skulle vara att säga att den konstnärliga friheten bär ytrandefriheten på sina axlar.
Om yttrandefriheten relativiseras att ta kulturella och religiösa hänsyn inkräktar denna på den konstnärlig friheten och vice versa.
m
Var hälsad Gurun Gudrun,
Jag tror du hittar det under Bloggarkiv mars 2011,
Lars Vilks har nog aldrig tagit bort en publicerad kommentar.
Tror jag!
Jag ägnar mig åt varken det ena eller andra, du är orättvis, jag tror mig tvärtom att vara både korrekt och objektiv, istället för att slå i taket bör du hellre passa på att lära dig något.
mohammad,
Tack, pris ske Gud!
(Tack också att du kämpar på med en smula andlighet i förnuftets mörker…)
mohammad,
Jag tror inte du är tappad bakom en vagn, men nåt personlighetsproblem tycks du brottas du med. Här plötsligt framstår du som principfast, vid andra tillfällen ytterligt relativiserande, eller som Humanist så träffande antyder – som en sofistisk hårklyvare. Är det den där Allah som spökar i bakgrunden, som gör att pusselbitarna aldrig riktigt vill haka fast nån längre tid? Nåväl, det är inte mitt problem, eller jo, det är det fantamig!
Islamister mordhotar Lars Vilks och du framträder på den här bloggen som nån förfinad muhammedan, när du i själva verket bara förstärker oron för att det är kompletta galningar vi har att göra med. Du borde naturligtvis skämmas.
Kenneth Karlsson,
Jag kastade visst pärlor, att relativisera är inte alls något fel som du vill antyda, vad jag ville visa på är att den sekulära lagstiftningen i Sverige som absolut just är en förutsättning för den konstnärliga friheten.
Men nog tror jag att du har hamnat fel sällskap, detta är Lars Vilks konstblogg, inte Sällskapet för förymmda dårar.
Kan du anstränga dig att
Gurun Gudrun,
göra en konstnärlig association någon gång?
Det lovar jag att komma ihåg, från och med nu!
mohammad,
Mo SKINKA kastar pärlor för svin… mhmm, låter nästan som ett konstverk.
Och fortfarande gäller domen: du borde naturligtvis skämmas. Fast det är klart, i islam så finns ju inget som heter skam.
Hej Kenneth Karlsson,
Tänk så här istället:
– Mohammad min kompis, han är snäll, han bär freden och kärleken i stt hjärta och utan honom som bollplank hade jag inte kunnat få utlopp för mitt etniska hat mot ”de andra”.
Jag älskar dig ockå KK.
/din Mo Ham