Del 1222: Yttrandefriheten oförbehållsamt tagen till heder

Ai Weiwei är anklagad för skattebrott, bigami och pornografi. Den kinesiska regimen kan, som den brukar, fantisera ihop små berättelser. Världen står emellertid enig i fördömandet av det kinesiska ingripandet i yttrandefriheten. Så även konstvärlden. Under en längre tid har det visserligen talats varmt för att visa respekt för andra kulturer men någon sådan respekt tycks inte vara aktuell – nu och i detta sammanhang. För Kina har omhuldats. Visserligen har världssamfundet klagat på missförhållanden angående de mänskliga rättigheterna men det har inte varit någon stor sak. Inga strömmar av debattartiklar. Det förefaller som den generella inställningen har varit att Kina skulle kunna kompromissa sig fram till att bli en acceptabel medlem av världssamfundet.

I fallet Kina har yttrandefriheten blivit en central fråga, sällan ser man en sådan entusiasm för en princip som vi har kunnat se ifrågasättas utan något större besvär. Inga uttalanden i stil med att ”yttrandefrihet är inte detsamma som yttrandeplikt”. Ej heller har man kunnat läsa att Ai Weiwei ”får skylla sig själv”. För det vet ju alla om man retar upp Kinas regering på det sättet som Ai Weiwei helt respektlösa har ägnat sig åt, så går det som det går. Kina vill ha stabilitet och det är också något som gynnar övriga världen. Trots att det finns restriktioner för konstnärerna i Kina är det mycket bättre än det har varit tidigare. Och Kina har dessutom världens största konstmarknad. En konstälskande nation. – Några sådana kommentarer har inte synts till.

Jag har emellertid svårt att tro att de många aktiviteterna om krav på konstnärens frisläppande kommer att leda till några tyngre beslut. Kravens innebörd sträcker sig säkert inte längre än till att man skall befria den nu så starkt symboltyngde konstnären – så att man kan fortsätta med affärerna i vanlig ordning. Och nog är det lite onödigt av Ai Weiwei att gå fram som en ångvält? Är han ute efter uppmärksamhet? I stil med Jeff Koons som tyckte konstvärlden var för liten för att kunna bli en verklig kändis?

På Artnet funderar Bozidar Brazda på huruvida Ai Weiweis frispråklighet och arrestering kan betraktas som konst, att konstvärlden skulle kunna betrakta hans situation som en relationell performance. Brazda åkallar Chris Burden (som lät skjuta sig i armen) och Tehching Hsieh (som under åratal har låst in sig för att göra upprepade handlingar). Men detta skedde inom domänen konstvärlden där, trots allt, det går ordnat till och konsekvenserna inte blir stora. Mer krut kommer från helt oprofessionellt håll. De kinesiska 50-centarna (regimsupportrar som skriver för regeringens skull och som får 50 kinesiska ”cent” per inlägg, det skall finnas 300 000) har framkastat den djärva tanken att arresteringen är ett planerat konstverk. Men de är som sagt inte pålästa och förstår inte att i det här fallet måste konstvärlden bekräfta status. Och det går inte riktigt, verkligheten blir alltför påträngande. Konstvärldens annektering av riktig verklighet sker alltid under starkt begränsade former och får inte ha några konsekvenser i det här formatet.

Yttrandefriheten har under alla omständigheter tagits till heder igen: Ingen respekt, inga inskränkningar, den västerländska yttrandefriheten är lika ren som helig. I det här fallet.

Ett gränsfall för konsten: Ai Weiwei opererad efter att ha blivit misshandlad av företrädare för världens största konstmarknad. Exponerad, estetiserad men ännu inte konst.