Jag såg att Rabih Mroués utställning på Lunds konsthall (som
jag har skrivit om tidigare) har recenserats på Konsten.net. Intressantast är
dock den avslutning som kritikern Lena Karlsson har kommit fram till: ”De
enskilda verken går rakt in på ett sätt som kanske bara en skicklig dramatiker
kan åstadkomma. Det gör att det känns äkta, nästan snudd på fulländat.”
Syn för sägen, det kontemporära har i sig själv hamnat där.
Genom sin moraliska hållning, sitt ställningstagande och sin ständiga
problematisering av den aktuella samtiden har den nått det tillstånd som
pretenderar på att vara evigt. Ingenting kan bli bättre. Enskilda verk,
utställningsarrangemang, en rad småsaker kan korrigeras men systemet är
fulländat. Eller kunde man tillägga, en oväntad tidlöshet.
Tidlöshet skriver Anna Brodow om på sin blogg. Hon har läst
Christopher Rådlunds och Alexander Z. Ibsens artikel i Svensk Tidskrift,
”Varför kulturkonservatism”. Ja, vi känner till kulturkonservatismen som inte
alls gillar det kontemporära – som man kallar för modernismen. Det gamla vanliga
kastas indignerat ut: ”Bara hantverksbaserad konst kan ge en varaktig låga till
ett flash of genius”. Självfallet är det en chanslös utmaning mot den
symboliska maktens härskare. De skriver också ”Det finns inga eviga teorier,
men det finns tidlös konst”. Brodow kommenterar det här och vill gärna ha en
definition. Det kanske inte behövs ty just i denna fråga är enigheten mellan
utmanande kulturkonservativa och de kontemporära (och även modernisterna för
den delen) överväldigande. Konsten är nämligen, enligt rådande uppfattning, tidlös.
Var den inte det skulle vi inte ha någon konsthistoria. Och det har vi och
konsthistorien är densamma för alla segment i konstvärlden, låt vara att man
kan bråka om samtiden och om vilka enskilda stilriktningar och konstnärer som
behöver framhållas lite mer eller mindre.
Hur är det möjligt att även de kontemporära som applåderar
ett totalt överskridande av gränserna mellan högt och lågt och mellan konstens
gränser och alla andra områdens gränser, kan hålla fast vid konsthistorien? Ja,
alla de överskridande verk som görs är ändå inte tillfälliga, även om det ofta
låter så. Konstprojekten utgör en kunskaps- och erfarenhetsbank och samlas
målmedvetet både i konstnärernas personliga cv-arkiv som i en lång rad andra
arkiv. För att ordna materialet skrivs konsthistoria och denna bildar inget
avgörande brott mot den vi redan har. Inte heller märks något större
områdesöverskridande. Konstvärlden ser till att hålla ihop sin konstvärld. Men
hur kan konsten vara tidlös när hela dess produktion konstant utsätts för att
hunsas av samtidens nytänkande och därmed följande omdispositioner och
moraliseringar? Svaret är det gamla vanliga: Konsten kan inte definieras. Hur
mycket man än har kommit överens om att den institutionella konstteorin är
samtidens etablerade teori, förändrar detta inte fundamentet. Den
institutionella konstteorin är bara ett enkelt redskap för att kunna försvara
att vad som helst kan vara konst. Men tydligen är det så att konstvärlden anser
att konsten ändå finns i sig. För samtiden är det inte minst en moralisk
historia. Om konsten skulle vara institutionell skulle det medföra att det var
ett västerländskt påfund och dessutom skulle övriga kulturer nekas tillträde
till konstens eviga universum.
I konstens tidlöshet förenas de alla. Konsten, den bara
finns, och konstvärlden är övertygad därom.
Konsten, i sig varande utan värde, är tidlös – men inte de estetiska grunderna för värderingen av densamma.
Jag drar mig till minnes en kommentar av värden under en middag hemma hos Darwin, den gamle tvivlaren, i hans Down House:
”En rand med soppa i skägget är motbjudande, även om skägget är välansat och soppan är god.”
Jag menar, vem äter soppa nuförtiden?
GG. Det låter det ”varande utan värde”. Men för att bli tidlös måste väl detta ”varande utan värde” skapas någon gång i tiden. Och i detta tilldelas ett värde? Och det var väl tämligen nyligen? Tidlös sedan när?
Lars Vilks,
Tidlös sedan en lejoninna målades på grottväggen i Lascaux.
Buskis. Kvarstår det lilla problemet med lejoninnan. Visst en målad bild. Men när blev den bilden konst?
– Konst uppstår då
en skapande konstnär
verkligen arbetar..
Maggie. Det kan nog stämma men oftast blir resultatet bedrövligt.
Och så förstås: Från när gäller det? Bild uppstår då en skapande bildmakare verkligen arbetar…
Lars Vilks,
Kanske då en annan grottmålare såg den och tänkte – Attan! Tänk om jag kunde göra något sånt!
Buskis: För att någon gör en bild efter att ha sett en annan bild behövs inget konstbegrepp.
I det ögonblick någon utfört en handling med konstnärlig avsikt, skapas konst.
I mina grottor finns det finaste, min bästa egna konst gömd.
Soppa skall sörplas och det ljudligt, är den dessutom fördomsfri tar jag gärna en extra slev.
mohammad,
Låt väl smaka; Du får ju annars ständiga skopor ovett.
GG: Och vad är ”konstnärlig avsikt”? – skiljer sig en sådan från att avsikten att skapa en bild?
Det rinner av som vatten på en gås ner i skopan igen att smaka för den som serverar.
Ja
GG. Så gå vi runt den heta gröten: Vilken är denna skillnad?
Lars Vilks,
Gröten är kall och rinner i skägget.
Du sa ju själv skillnaden.
Avsikten är att INTE skapa bara en bild, ett ljud, en text.
Med en titel och en signatur och att det finns mottagare som ser det som konst.
R. Mutt
Eftersom min moster som har modern konst på en fondvägg hemmavid, enligt Vilks tillhör konstvärlden anser jag att konstvärlden inte med bestämdhet går att avgränsa.
Alltså går heller inte konst att skilja från exempelvis ett hantverksföremål eller en designad slips.
Jag kan utan vidare leva med lösa eller utsuddade gränser, men kan Vilks det?
Och vad händer i så fall med konstvetenskapen?
Tror den nog klarar sig i alla ”väder”?
Är väl liksom dess livsluft.
Så här skulle det ju va’:
Tror den nog klarar sig i alla ”väder”.
Är väl liksom dess livsluft?
Inga gränser, ingen distinkt elitism.
Konstvärlden enligt Dickie utgörs av alla som har den mest elementära uppfattningen om vad konst är. Den avgränsningen är inte över sig intressant. Är man för övrigt inte intresserad av konst kan man säkert leva med en idé om fullständigt utsuddade gränser. Men nu är det så att viss konst är bättre än annan. Och att en bestämd del av konstvärlden äger definitionsrätten, är den som gäller. Det är bara vissa konstnärer som får ställa ut på Moderna Museet, det är bara vissa gallerier som räknas på allvar och våra konstkritiker intresserar sig bara för vissa konstnärer. Av alla konstnärer i världen är det totalt sett bara ett fåtal som kommer med på internationella biennaler och liknande. Det är inten större svårigheter att beskriva kärnfältet i den här världen. Den har naturligtvis ingen fast gräns utan konstnärerna rör sig fram och tillbaka i denna kvalitetsvärld. Samtidskonsten kan beskrivas hur precist man önskar utifrån att man har ett intresse att fastställa vad som är gällande kvalitet. Det historiska materialet är ännu enklare. Där är det bara att hämta en konsthistoria. Eller en hel drös. Jämför man dem kommer man att se att de har med ungefär samma saker.
Men kan inte han som målade lejoninnan och hon som beundrade den känsliga profilen och önskade kunna göra en lika fin sägas tillhöra konstvärlden även om det var för tjugo tusen år sen – till skillnad från de andra i stammen, som tyckte att det var bra gjord och nog skulle kunna hålla andra lejon borta från boplatsen (för något praktiskt ändamål hade den väl)?
Buskis. Det tycks vara förtvivlat svårt att skilja på konst och bilder. Bilder kan göras för många ändamål och de kan vara hur fina som helst och andra kan önska att också försöka sig på det. Men den svåra stunden kommer när en bild äntrar konsten och blir en konstbild. Ett sådant beteende är en relativt ny företeelse.
Buskis:
Då var väl då, och nu är nu?
Så vad gäller för att en bild ska kunna äntra konsten och bli till en konstbild?
Lars:
Det är nog svårt att skilja på det – konst och bild.
Speciellt som historia är så subjektivt – ingen av oss var ju med då. Bara dess inflytande på dess samtid, är vad vi eventuellt har en aning om.
Möjligtvis har ”bilden” haft ett lika starkt inflytande för sin tid, som ”konsten” har idag? Då är ju de två ett, på sitt sätt. Som säkert en hel del andra saker också? Satta i sitt sammanhang…
Nej det är inte det minsta svårt. Konstvärlden avgör om en bild är konst eller inte. En bild kan både vara bild och konst samtidigt beroende på hur den används. Men det är alltså konstvärlden som är nyckelbegreppet. För att man skall tala om en konstvärld måste det finnas ett beteende och ett värdesystem som har etablerat sig och som man delar.
Lite som ”politik” då?
Reglerad dito.
PS. Min kommentar handlade om förr – innan den etablerade konstvärlden. Hur var det då?
PPS.
”Men den svåra stunden kommer när en bild äntrar konsten och blir en konstbild. Ett sådant beteende är en relativt ny företeelse.”
Före detta alltså – i relation till idag.
”Före detta” blir en enkel match. Med ett konstbegrepp kan man annektera historiskt material och förvandla det till konst. Politiken är ingen bra jämförelse eftersom konsten är strängt elitistisk och hierarkisk.
Lars Vilks,
Intressant, du får gärna lära ut mer om konstvärlden och dess beteende och värdesystem.
Kul förresten med en blogg som spänner över så mycket – högt och lågt, kultur och politik, religion och ateism, humor och allvar osv.
Jo, visst är det två olika historiska skeenden. Men de har hänger ju ihop. Rent ”historiskt”.
Politik är ingen jämförelse i mening av ”jämförelse” – men två sammanhängande ”företeelser” kanske?
Intressantast är väl detta – ny företeelse:
””Men den svåra stunden kommer när en bild äntrar konsten och blir en konstbild. Ett sådant beteende är en relativt ny företeelse.”
Denna nya ”sammanblandningen” är väl otroligt … kul? 😀
PS. Enkel match?
PPS. Konst är alltså lite ”trögare” än politik?
Allting är KUL Cecilia, men det är ingen sammanblandning. Att en sak kan användas på olika sätt är inte ovanligt. Om man inte har någon stol kan man t ex sätta sig på ett bord och använda den som stol. Du tycker kanske att detta är kul och i så fall finns det rikliga möjligheter att utöva detta billiga nöje.
Om konsten är trögare än politiken har jag svårt att uttala mig om. Sanningen är nog att allting är lite trögare.
Förlåt att jag retades!
Historia är nog alltid en sammanblandning, vare sig man vill det eller ej.
Då nu kul till slut har blivit ett poppis ord, så måste jag så klart finna ett nytt ord, för att beskriva det jag menar.
Ordet Kul var aldrig varit en hit, fast nu verkar det närma sig – tror dock inte att det var samma som jag menat.
Lars Vilks,
Från när gäller det? Du menar när ”konst uppstår”? Jag kan föreställa mig att det sker i den stund som konstnären är någorlunda nöjd med sitt verk, eller åtminstone för den gången beslutar sig för att vara det. Ingen konstnär kommer väl undan ett livslångt övande och utövande..själva arbetet.
Är det inte så att professionell konstnär och mecenat/sponsor lever i ett symbiosförhållande? Konstnären har i sin yrkesroll accepterat spelreglerna med ingående konkurrens och delar därför ansvaret av elitiseringen.
Sådan är konstvärlden uppbyggd. Av pengar är du kommen…
Oj, vilken trevlig och rolig debatt!
Jag tror att jag ska utse Lasse W till ”konstens”
Frank Zappa!
Lasse har några äss i rockärmen, ändå.
Att skilja på bild och konst, det var väl Andy Worhole som bevisade… En bild på en burk tomatsoppa kunde bli konst om den ställdes ut på ett musueum…det är kul tänkt.
Visst är det väl så att en skitdålig bild eller målat ”kludd” kan bli hur bra som helst med en fin ram, eller hur?
Men i vissa fall är det visst själva ramen som gör konsten, och givetvis var ”kludderierna” ställs ut…
Och vem som bestämmer var ”kludderiet” ska ställas ut.
Kolla bara Lasses hundar som skuttar runt överallt på bloggarna nu…. oj Lasse, det är och blir tidlös konst, än var det lider ska du se! Men kul är det
för det retar upp en del. Hunden är väl i sig ingen konst, men vad den gör, den ifrågasätter saker…
Det är ju då det roliga börjar, ett par pennstreck, sen tar det fyr.
Det är precis som Zappa sa en gång, Mina texter är bara ord, ord inget annat, vad andra läser in i dom får stå för dom som läser dom.
Zappa var en stor konstnär, både i ord och musik.
Han visste hur man kunde provocera, men ingen kom åt honom.
Precis detta har konstnärer gjort i alla tider, Whats new?
Sådant gillar jag skarpt, det får dig att tänka.
Zappa sa också något som bör gälla än i dag,
Jag skriver texter om saker folk inte gillar, men de lyssnar ändå, varför?
Han sa också så här när man anklagade honom:
-Det i er fantasi som orden finns, där kan de bli till handling.
När orden blir till handling, det är då det kan bli diksussion, och det kan bli ”farligt”. Men det är ju dom som utför ordens handlingar( eller vill förbjuda orden) som ska anklagas, inte den som skrivit dom.
Tänkvärt, när man talar om ”konstiga saker” eller hur?
Zappa var väldigt kontoversiell i ett Politiskt Korrekt USA, där han gick till hårda angrepp rent oroniskt på det amerikanska etablisset. Här i Sverige var han kung istället.
Beauti is in the eyes of the beholder är väl ett passande utryck, eller?
Dexter Gordon, en stor och fin Jazzsaxofonist sa en gång till sina elever, på frågan hur man blev så bra som han.
Svaret: Play every tone like you mean it! Då blir det bra.
Maggie. Det hjälper inte att säga ”när konstnären är någorlunda nöjd”. För hur blev denne ”konstnär”? Den som blir nöjd blir automatiskt konstnär? En frikostig hållning!
Ja men då vänder vi väl på det! Finns konst?
GG. Elitisering är nödvändig. Det tar sin tid att komma in i konsten och det är mycket att lära. De som är så intresserade att de lägger ner den här mödan blir eliten. Märkligare är det inte. Sponsorer och mecenater är mera komplicerade saker. I Sverige är Staten mesta mecenat, men pengarna måste komma någonstans ifrån. Hur kompromissen mellan bidragsgivare och exekutör utvecklas skiftar. På biennalerna är det curatorn som får anpassa och meddela vilken anpassning som gäller.
Buskis. Jag menar att strängt taget finns det inte konst annat än som en uppfinning som tillkommit genom ett misstag eller snarare genom god tro. Ungefär som en religion där man kommer fram till att gud inte finns men man fortsätter ändå.
Man fortsätter ändå för att konst och religion berör det djupaste inom människan. Inget annat kan så ta sig an de existentiella frågorna, och att begrunda de existentiella frågorna är det djupast mänskliga. Så det blir självgenererande.
Vi kanske aldrig får några svar, det kanske inte finns någon gud, konsten och estetiken kanske inte finns objektivt utanför oss själva men vi måste fråga och visst utvecklas konsten och gudsbegreppen och människan ju mer vi jobbar på det.
När jag som bäst satt och finslipade på lösningen till det klassiska problemet med hönan och äggets dualism, (publiceras inom kort), föll det mig in att som distraktion leka med en liknelse vilken kanske åter kan uppmuntra till debatt;
Konstnären är en höna. Denna höna värper ägg, konst. Det är fina ägg, som ruvas ömt av hönan. De kläcks dock inte – vad fattas?
Tuppen, inspirationen, måste först befrukta hönan (ja, det kan gå vilt till), för att kläckning skall ske.
Har den rackarn flugit ut i skogen, blir det bara ägg på ägg, vilket ju är gott nog, men ensidig kost i längden. Ibland vill bonden, konstkonsumenten, ha en riktigt saftig och god kyckling, ett mästerverk, att grilla.
Dessutom tröttnar väl hönan tills slut på sina fördömda ägg och blir konstprofessor; Sprättandes omkring på hönsgården (konstvärlden), pickande korn och grus.
Locka fram tuppen ur den snåriga dungen bakom utedasset.
Glad påsk!
GeGe. Med dessa texter finns väl skäl förmoda att
tuppen inte är alltför långt borta.
PS. Glöm inte en nypa salt till äggen – då går de lättare ner.
Gudrun – ser fram emot din analys!
Krister – väl belyst:
Lars Vilks: Ungefär som en religion där man kommer fram till att gud inte finns men man fortsätter ändå.
Att konstvärlden idag är en inlämmad del av samhället – gör väl att den verkar inom samhället – därav listning mm? Och det riktiga gränsöverskridandet lyser ju då med sin frånvaro. I den ”officiella” konstvärlden – listningen t ex alltså.
Som väl alltid… 😉