Rasistdebatten kring studenterna på Hallands Nation går vidare på Newsmill. Men så är också rasism ett populärt ämne som engagerar. Det är också lätt att få för sig att vi lever i en tid där den rätta vägen är utstakad och där det finns ett antal personer som har nått en högre grad av upplysning än någonsin tidigare. Man kan i varje fall få för sig något sådant när man läser vår store komponist Gösta Nystroem. Han skrev också musikrecensioner i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När Louis Armstrong jazzade i Sverige fick Nystroem till följande:
”Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.”
En sådan estetik är inte explicit möjlig idag. 1933 var den inte särskilt märklig om man ogillade jazz och uppfattade denna musikform som ett genetiskt utslag av en folkgrupp. I dagens estetik är de svarta antingen postkoloniala representanter för det koloniala förtrycket eller, om de är amerikaner,
representanter för antirasism. Olikheten består. Man kan undra över vilken värdering som genomsyrar den kontemporära uppskattningen. Förmodligen är det en fras som naturligtvis inte kan uttalas öppet: En dag skall ni också kunna bli helt fullvärdiga konstnärer och göra precis vad ni vill utan att behöva representera det exotiska som vi fortfarande är väldigt förtjusta i.
Ingen tid kommer undan sina fördomar.
http://www.youtube.com/watch?v=F1NF9EtZZVE
Det är verkligen inte svårt att bli stämplad som rasist i dagens lättkränkta värld. När jag själv satt på en uteservering i Sydeuropa för ett tag sedan blev jag uppvaktad av en afrikan som ville sälja mig en elefant av trä. Men när jag på ett vänligt men bestämt sätt avböjde fortsatte han envist att övertala mig varpå jag bad honom att visa respekt och inte störa mig i maten.
Därefter började han högt och ljudligt skrika att jag var en rasist som hatade svarta varpå restaurangägaren fick köra iväg honom. Men det var nog mest tur för honom att inga poliser fanns i närheten eftersom han sannolikt var en illegal invandrare.
Humanist,
Manger dans la solitude…
Det fanns som jag ser det alternativ till att avvisa mannen och att undvika den följande uppståndelsen.
Dels att bjuda honom sitta vid ditt bord och dels att sticka till honom en bakshish.
När den vite mannen äter hävdar han dock alltid den egna integriteten och rätten att mätta den egna magen före andras.
Black man äter alltid gemensamt ur grytan…
Nu fick du ju i alla fall en historia att berätta och mätt blev du vad jag förstår.
Allt du skriver på denna blogg avslöjar dig.
Lars Vilks – The best of all of us.