Artikelflödet kring bin Laden är imponerande. Och han möter faktiskt rätt mycket förståelse. USA:s popularitet är inte särskilt framträdande och åtskilliga skribenter finner att bin Laden är en naturlig
följd av stormaktens politik. Med andra ord är det USA som bär den stora skulden. Så kan man resonera och faktiskt uppnå förbluffande resultat. Men det slags förståelse är förrädiskt. Varför blev USA egenmäktig världspolis? Detta land hamnade i det kalla kriget då det var två stormakter som härjade för att vinna mark. Och sedan blev det bara en. Och att USA hamnade i kalla kriget beror på
att landet blandade sig i andra världskriget. Andra världskriget kan skyllas på Hitler men man kan förstå Hitler om man tänker på hur första världskriget och hotet från kommunismen utvecklade sig. Första världskriget utlöstes av det politiskt instabila Balkan men framför allt av att Bismarck skapat ett starkt och enat Tyskland. Det hade han inte behövt göra. Hade han istället odlat sin
trädgård hade vi alltså inte haft dagens al-Qaida terrorister. Det är Bismarcks fel.
Artikelpolitiken blir sålunda en estetisk verksamhet som visserligen är politiskt orienterad. Varje artikelförfattare har emellertid en illa dold agenda och den som har följt debattörerna kan lätt se att de inte har något nytt att bjuda på.
Dagens politik är främst estetisk med förhoppningen att formen skall åstadkomma ett ideologiskt genombrott. President Obama kunde glädja sig åt att spela huvudrollen i dramat om den onde terroristens undergång men det var inget riktigt bra tevedrama. Den rollen var vikt åt Bush. Hade han i bästa Texasstil lyckats med att knäppa bin Laden när världen ännu var i chock hade det säkert gått hem. Men inte tio år senare och med en snäll advokat som ansvarig exekutör.
Långt mer framgångsrik har bin Laden varit. Som kontinuerlig bad guy har han en gång för alla gett terrorismen ett ansikte. Han föll också vid rätt tidpunkt när firman under en längre tid varit mer eller mindre konkursmässig. Som reality show kan världen inte önska sig något bättre.
Konstens skiljer sig från politiken genom att den är estetisk. Men, som Thierry de Duve skriver i Kant efter Duchamp, har denna estetik ett politiskt syfte, nämligen att förlösa den slumrande kreativiteten hos människan som inte har förstått konstens estetiska välsignelse. Lite snedbelastning har tillkommit i detta modernistiska program eftersom den kontemporära konsten markerar sig som mer
politisk än estetisk. Tanken är att detta tillbakafall kan kompenseras av ”en unikt fördjupad politisk analys” något som är svårförståeligt även för den invigde. Den fördjupade analysen skall sålunda väcka den slumrande möjligheten till en fördjupad analys hos de andra utanför konstvärlden.
Till min djupt kända förtvivlan är det enda uns av konstdebatt som den svenska konstvärlden förmår en hopplös match mellan Birgitta Rubin (DN) och Johan Lundberg (Axess). Rubin vill i vanlig ordning ha mer genus och Lundberg vill, i vanlig ordning, ha mindre och dessutom evolutionär konstteori.
Mitt eget senaste bidrag till konsten är att förenkla konsthistorien till en mening:
”Ett bad i fontänen”.
Frågan är inte hur svensken utrotas utan när. År 1900 hade 22% av världens befolkning blå ögon. Idag är den siffran nere på 2%.
När skall vi värna om denna ras som genom tiderna varit den mest rakryggade, mest pålitliga av alla raser? Han har gått upp i ottan även om det varit minusgrader.
Ge föräldrar som har blå ögon 10-dubbelt med barnbidrag och bostadsbidrag, de har säkert skött sig bättre så man kan inte säga att detta skulle vara orättvist.