Tidskriften e-flux åberopas sällan i Sverige trots att dess redaktion anses vara en av de mest inflytelserika i konstvärlden. Den ger, alldeles som biennalerna, en fingervisning var de sofistikerade trendvindarna blåser. Som det framgår av ledaren är President Obamas smekmånad med konsten nu definitivt över. Tillslaget mot Usama bin Laden var droppen. Kontemporär konst är politiskt medveten konst och den aktuella politiska situationen i ett vänsterkorrekt perspektiv är alltid närvarande i e-flux. Men tidskriften innehåller alltid intressanta artiklar. I det senaste numret fäste jag mig vid popexperten och kulturvetaren professor Diedrich Diederichsens text ”Radicalism as Ego Ideal: Oedipus and Narcissus”. Han frågar sig var den unga konstens radikalism har tagit vägen. Inga fadersuppror, tvärtom assimilerar den nya generationen äldre konstnärer, gärna sådana som representerar underströmmar i konstvärlden. En form av narcissism som han dock sluter sig till kan vara åtminstone en smula radikal. Att ett fadersuppror är omöjligt hänför han till att den patriarkala konstdogmens representant är Andy Warhol som naturligtvis inte kan representera något sådant. Warhols förtryck är narcissistiskt och mer eller mindre identiskt med den rådande konstuppfattningen.
Så kan man säga att det kontemporära har blivit omfamningens konsensus där äldre och yngre konstnärer agerar med samma agenda. Den något framtvingade konklusion som Diederichsen anför, alltså att det stilla referensarbetet skulle kunna vara radikalt, är dock inte helt övertygande. Som jag tidigare har påpekat är dagens kontemporära situation inte alldeles olik den parisiska1800-talssalongen. I Paris var den enda möjlighet den officiella vilken var knuten till konstakademierna. Idag har vi sett en avancerad comeback av konstakademierna som är lika radikala som allt annat i den kontemporära uppställningen. Dagens salong är givetvis inte någon exklusiv ort utan istället den internationella scenen. Dess tongivande artikulation är alltfort biennalerna, dessutom de ledande konsttidskrifterna och de inre ringarna av de gällande nätverken. Inte så att det handlar om någon konspiration, alltför många är inblandade och dessutom anser sig samtliga vara utan väsentlig makt. Så styrs begivenheterna av en abstrakt konsensus, den magnifika Världssalongen där allt av betydelse tar plats. Det saknas inte utrymme för alternativ men sådant är chanslöst, dels beroende på att alternativen omedelbart kan inkluderas i den rådande diskursen och dels på att avvikelser drunknar i den ofantliga mängden av konstnärer, konstprojekt, utställningar, curatorer osv.
Var alltså gärna radikal. Ingen kommer att lägga märke till det.
Parissalongen – eller världssalongen
”Var alltså gärna radikal. Ingen kommer att lägga märke till det.”
Tvivlar på den tesen. Är inte du själv ett exempel på en konstnär som är radikal, och som blivit uppmärksammad just för det?
Kassi. Jag talar om händelser i konstvärlden. Reaktioner från utsidan förekommer någon enstaka gång. Då är det något annat som kommer i gång än konsten.
Alltså, varför detta upprepande av vad konstvärlden anser när enligt dig även min moster som har en del modern konst på en fondväg, ingår i konstvärlden.
Ledsen, ser inte konstvärlden som något nyttigt eller meningsfullt begrepp då konstvärlden inte ringar in något särskilt.
Sedan, om någon är ”tillräckligt” radikal så märks det brett, också utanför konstvärlden, om man nu kan befinna sig där…
Joanna. Det jag skrev handlar om vad som sker i den kontemporära konstvärlden. Denna konstvärld är både nyttig och meningsfull åtminstone för den kontemporära konstvärlden.
Lars Vilks,
Varför klångra till det med olika (och eventuellt parrallella) världar.
Konstvärldsbegreppet räcker inte för den oinitierade utan diskursförståelsen.
Led fåren rätt herr Professor…
Mohammad. Det bara är så att det finns ett antal konstvärldar. Men högst i status och betydelse befinner sig den kontemporära.
Lars Vilks,
Visst, men även i konstvärlden har du rönt intresse (i kraft av en viss radikalitet, vill jag mena), och har väl bland annat haft en separatutställning på Moderna Museet.
kassi. Jodå, jag har en hygglig position i den svenska konsten men det skedde innan den kontemporära industrin kom igång. Och idag är det inte tänkbart att jag skulle ställa ut på Moderna.
livestream från WRO-biennalen i Wroclaw som öppnade igår.
http://www.livestream.com/wro2011
Gaaah! . det har varit dåligt med information från WRO med informationen kring sina streams. Men lyckligtvis kan man i efterhand ta del av ngra ”talks” med bla. Stelarc ( 3286 + ) och Istvan Kantor (10475 + ). Irriterande nog så ligger en ”läsning” av Monika Bakke ( http://mutamorphosis.wordpress.com/2009/02/24/monika-bakke/) och tar upp plats innan Stelarcs ”talk”. Men man kan jonglera med sina posthumanistiska perspektiv ett slag och bläddra vidare. En kopp te gör en alltid ändå, lite rastlös.
En kortare uppsamling av vad som skett går att ta del av via: http://www.livestream.com/wro2011/video?clipId=pla_bff02ab8-de34-4387-89c5-f6b08d8b755d&utm_source=lslibrary&utm_medium=ui-thumb
Ps: ’latest videos’ will take you there.
Do zobaczenia.
Tackar ödmjukast morr för dessa länkar till den pågående kontemporära praktiken!