Del 1239: De ljusa och de svarta

James ”slocknade vulkanen” Turrell är utställningsaktuell i Sverige och den 15 maj kommer han att samtala med Daniel Birnbaum på Moderna Museet. Men det är inte därför jag nämner honom. Snart är det biennal i Venedig och jag har en längre tid mera ingående studerat de deltagande konstnärerna som är rätt många. Turrell är med i Bice Curigers internationella Venedigbiennal och det är också hans svarte landsman Rashid Johnson (”conceptual post-black art”). Nå, under mina studier av Johnson stötte jag på ett uttalande av David Hammons som påtalade att om James Turrells undersökningar av ljus hade gjorts av en svart konstnär skulle de ha sett i ett färgat sammanhang, inte ljus. Eller som det löd:

”Turrell, he’s on a different wavelength. He’s got a completely different vision. Different than mine, but it’s beautiful to see people who have a vision that has nothing to do with presentation in a gallery. I wish I could make art like that, but we’re too oppressed for me to be dabbling out there…. I would love to do that because that also could be very black. You know, as a black artist, dealing just with light. They would say, ‘How in the hell could he deal with that, coming from where he did?’ I want to get to that, I’m trying to get to that, but I’m not free enough yet. I still feel I have to get my message out.”

Den klassiska estetiken störs oupphörligt av den sociala estetiken. Så långt att det är svårt att säga om konsten handlar om det ena eller det andra.

Så var det Johnsons ”post-svarta konceptualism”. Den blir ändå svart och här är ett rätt roligt exempel när han citerar den svarte målaren Barkley Hendricks självporträtt. Kanske kan man ana en fadersutmaning…

Rashid Johnsons självporträtt efter Barkley Hendricks självporträtt (2005)

Barkley Hendricks Självporträtt