Det är inte lätt för konsten att hantera den besvärliga verkligheten. Den socialkritiska estetiseringen är emellertid en bekväm position där världens fullständiga elände och miserabla tillstånd kan tecknas i stora och eventuellt anslående drag. Utställningen ”Riskzoner” på Världskulturmuseet visar hur illa det är. De som anlände till utställningens öppning fick vara med om en häftig estetisering:
”Välkommen till årets fetaste invigningsfest!
Inför premiären av utställningen Riskzoner slår vi oss ihop med Nöjesguiden och skapar en dystopisk och suggestiv klubbkväll som inte lämnar någon oberörd. Förvänta dig riskabla trick med Cirkör, fasadklättring och Motorsågsjonglering!
Internationella DJ’s & artister levererar ett postapokalyptiskt soundtrack av dubstep, techno, electro och dancehall som träffar hårt i solar plexus.”
Världskulturmuseet tar inga risker genom att ta sig an stora problem som alla är överens om och dessutom finns det inga som helst antydningar till åtgärder vilka möjligen kunde vara kontroversiella. Återstår för besökarna, den kulturhungriga och bildade medelklassen, att försöka bli berörda. Sara Arvidsson på konsten.net konstaterar något besviken att
”…i ’Riskzoner’ finns det emellertid några verk som inte riktigt lyckas beröra och ruska om mig”
Men sedan kan hon höra hur det tutar:
”…att världen har utvecklats till en riktigt, riktigt otäck plats att leva i. Några direkta lösningar ges inte riktigt, dock kan man höra varningsalarmen tuta till då och då.”
Sinziana Ravini är mer erfaren och genomskådar spektaklet (DN). Det är en fråga om konst och några verk är välkända sedan tidigare (för övrigt kommer hela rasket från en spansk samling):
”Problemet med ’Riskzoner’ är just dess brist på risktaganden. Världsproblemen reduceras till ett symboliskt eller på sin höjd informativt plan. Inte ett enda av de tretton verken lyckas på allvar skaka om eller informera mig om något jag inte redan visste.”
Hela eländeslistan kan ses här.
Ett projekt som det censurbenägna museet inte skulle kunna visa är ett delprojekt av Rondellhunden: Rondellhundens iranska äventyr. Jag medger att det blir mycket verklighet involverat och att ett moraliskt dilemma gör sig påmint. Hur som helst handlar det om Mostafa Shaabani som berättar för mig:
”I escaped 2007 SUMMER from islamic regim in iran .my life in backhome will be in risk. because Islamic regim dosent accept any excuse form people who critisize Islam and Mohammad .any way we were 2 person we made idea 2 publish this cartoos in tehran between people who we know them .my firend was caught very soon and i was forced to escape from country asp.
i went to turkey then sweden and now I am canada. If i prove my case they will accept me. and our communication absolutely can help to going well.
after coming out of country i have very hard life .no family no thing but i tried to survive .if ihad a way behind me i go back to my country but i cant and i fight and want to stand hopefull in life.”
Sommaren 2007 kommenterade president Ahmadinejad rondellhundsteckningen och förklarade att det var sionisterna som låg bakom den.
Jag hoppas naturligtvis att de kanadensiska myndigheterna skall ta emot Mostafa. Hans fall kommer att behandlas den 15 juli. Allt stöd till Mostafa! Han finns på Facebook.
Mostafa Shaabani
Tack Lars.
Det är väl lite som med ”riskkapitalisterna” att det är betydligt mera trevligt att låta andra ta riskerna och själv håva in stålarna.
Risktagande konstnärer framstår ofta i mediabruset som självupptagna provokatörer som med sin konst bara förstör för det övriga samhället då de retar upp extremistgrupper till terrordåd mot samhället.
I världen är det så att myndigheter och allmänheten ofta skulle drabbas hårdare, om inte konstnärer och författare hade vågat skapa konstverk och berättelser som synliggjort ”riskzoner” tidigare för allmänheten.
Denna teckning innehållande just det som konstvärlden
önskar av samtidskonsten – en udd av social och politisk
belysning har bland annat bidragit till att omvärlden
i än högra grad uppmärksammat eftersläpningarna i den
muslimska världen där det fortfarande förekommer:
Omskärelse och stympning av könsorgan, övergrepp på
barn, stening av kvinnor, hängning av homosexuella,
avsaknad av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet
osv osv.
Men detta till trots lyckades bara den snedögda Inges
2007 få ur ”jag kan inte annat än förakta konstnären”
Min klarsynta kommentar lyder – jag kan inte annat än
beundra konstnären.
Jag måste erkänna att påståenden likt ”…att världen har utvecklats till en riktigt, riktigt otäck plats att leva i.” gör mig konfunderad. Låt vara att världen är en otäck plats, men har den utvecklats dit och i så fall varifrån? Har den kanske utvecklat sin otäckhet från händelser låt säga år 1634, 1915 eller 1944? Och vad var det i så fall som var bättre dessa år?
TJ. Det verkar som om dagens aktuella konst lär oss det som de flesta misstänker: Det var bättre förr.