Del 1242: Uppdykande med och utan järnrör

För den som händelsevis intresserar sig för samtidskonsten mysterier är Modernas utställning med Klara Lidén en väg till förståelse. Ja, som jag tidigare nämnde, gillas Lidén inte av Maria Lind. Det må finnas personliga skäl till Linds ställningstagande men hon har inte helt fel. Att det handlar om lite för mycket yta kan man ganska lätt slå fast. Lidén är en emerging artist, en idag alldeles särskild kategori av konstnärer som alltså är ”uppdykande”. Men denna kategori är inte någon underground eller något kontroversiellt. Konstvärlden har sedan länge lagt märke till dem och de har kommit så långt i sin karriär att de kan förväntas bli allmänt kända. Inte heller ställer de ut i ruffiga källarlokaler. En uppdykande konstnär tas emot av de stora institutionerna som har erkänt kategorin som fullvärdig kvalitet. Så kan Lidén direkt omfamnas av Moderna, som dock är ett nationalmonument där nationella och internationella storheter kan placeras. Ytterligare mörka moln hopar sig när man läser och ser recensionerna. Dennis Dahlqvist är överväldigad i Kulturnytt. Ingela Lind (DN) har upptäckt den jublande receptionen av Lidén och jämför henne med aktionskonstnärer från 60-talet. Men Lind finner sig snart tillrätta med sin återkommande käpphäst ”det existentiella”: Lidén är existentiell i sina rörelser. Även Nils Forsberg (Expressen) är också välvilligt inställd och poängterar att det uppstått en match mellan i ena ringhörnet Moderna och Lidén och i det andra Gardar Einarsson på Bonniers konsthall. Utgången är given, Lidén är i rörelse och hennes konst är interaktiv, Gardar förblir statisk utställare av konstobjekt som ej får vidröras. Vad är en avbildad polisbatong mot ett vinande järnrör? Forsberg väljer att se Pollock och Sam Francis som upprinnelse till den skrovligt dansanta Lidénkonsten. Utan konsthistorien stannar konsten.

Mer jubelrecensioner är att förvänta.

Jag kunde inte låta bli att producera följande kortdrama:

Klara Lidén kommer till Moderna, Daniel Birnbaum öppnar dörren.

DB: Hej Klara, jag har sett att du har dykt upp på sistone. Vad skall du med den där järnstången till?

KL: Jag skulle visst slå sönder något här.

DB: Häftigt! Filosofiskt! Abstrakt!

Dock skall detta inte förmörka det faktum att Lidén är en kvalitetskonstnär. Snart kommer hon att vara en av Sveriges allra främsta. Det hon gör har naturligtvis hög relevans, det är prövat och har befunnits vara mer än tillräckligt. Att göra sig gällande är ingen enkel sak. När jag häromdagen funderade på den kontemporära produktionskapaciteten slog det mig att det utan vidare produceras ett hundratal relevanta kontemporära projekt varje dag, världen över. Säkert mer än så, men låt oss fundera på den siffran. Intressanta och åtminstone relativt originella konstverk dyker upp varje dag och under ett år kan vi alltså räkna till 35 000. När man ser den siffran kan man förstå behovet av ”emerging artists”, den utsorterade kategorin som konstvärlden betraktar som mogen för att ta sig an de stora uppgifterna. Flash Art presenterade en lista på 100 sådana 2009. Lidén hamnade då på 35:e plats. Den listan är redan föråldrad. Nathalie Djurberg, t ex, som återfanns på 18:e plats är inte längre ”emerging” utan väletablerad. Hon tävlar nu i seniorklassen.