Kanske var det inte helt oväntat att Johan Lundberg skulle avvika från kritikernas hyllningskör till Klara Lidén. Ofta är hans inhopp intressanta eftersom han ställer frågor som ingen annan har tänkt sig. Den här gången kastar han sig över Ingela Linds recension (Axess). Han ställer dessutom den intressanta frågan om vad som skall vara så bra med Lidéns konst. Linds recension är inte mycket att hänga i en julgran men Lundberg sparkar igång i ett helt galet spår som sedan genom en rad associationer går över i en politisk predikan. Han får för sig att Lidén är en epigon eftersom Lind tänker sig det högst tvivelaktiga släktskapet mellan Lidén och den wienska aktionskonsten från 1960-talet. Som jag nämnde igår valde Forsberg Pollock, Sam Francis och såg henne. I marsnumret av Artforum ser Helen Molesworth istället Pipilotti Rist och – Buster Keaton. Med så många osäkra möjligheter kan man vara säker på att kritiken har svårigheter att artbestämma Lidéns konst. Hon är naturligtvis inte någon epigon utan istället en kontemporär konstnär som inte har något med svensk konst att göra. Hon kommer inte, som förr var brukligt, hem till Sverige för att visa några andrahandsverk från den internationella scenen.
Lidén har en stark signatur men det är något som är rätt vanligt i det kontemporära – när man kommer upp på en avancerad kvalitetsnivå. Fortfarande är det så att tolkningsramarna kring hennes verk är något obestämda. Hon är ännu inte fullt ut inskriven som en text och som en konstnär med ett bestämt aboutness. Jag skulle tro att den entusiasm som hon väcker i konstvärlden hör samman med att de angelägna och moraliska socialkritiska undersökningarna väcker en tilltagande trötthet. Lidén kan på ett mera obestämt sätt fogas in i civilisationskritiken (arkitektur, rum, kropp) men det sker med nonchalans. Man kan också få för sig att hennes arbeten är tillfälligt hopkomna men en närmare granskning visar att så enkelt är det inte heller. En helt annan kvalitet dyker upp indirekt. Helt automatiskt tycks ingen ha fått för sig att ställa den eviga frågan: ”Hur är det att vara kvinnlig konstnär?” I sina roller är konstnären stum och talande med kroppen. Och att adressera denna konstnär, kan, som Molesworth påpekar, inte riktigt övertygande göras vare sig med ”hon” eller ”han”. Detta fenomen är en befriande gest för konstvärlden och dessutom häpnadsväckande. Det är som att bastioner stormas, bastioner som dock redan är nermonterade.
Å det senaste har det blivit en hel del desperata politiska spår när Axess kastar sig in i den obegripliga konsten. Det var enklare förr. Då såg man ju faktiskt vad det föreställde.
@*.morr: JA Emil Nolde tex. Då såg man vad det föreställde. Då kunde man ju förbjuda konsten samtidigt som man förstod vad man förbjöd. Det var enklare förr…NOT.