Det har sina svårigheter att förklara hur det ligger till med objektiva värderingar i konsten. Några av kommentarerna av Anna och Yngve, tycks tro att det handlar om att fastställa specifika egenskaper som konstvärlden följer och som går att mäta. Så fungerar det inte eftersom det sannolikt är på det sättet att konst överhuvudtaget inte existerar som något i sig själv. Alla egenskaper blir därför något som tillskrivs konsten av konstvärlden. Och dessa egenskaper har en diffus karaktär när man kommer fram till varför en konstvärldsmedlem bedömer något som bra. I mitt arbete under det senaste halvåret har jag ägnat mycket möda åt att följa den proceduren och man kan komma ganska långt. Men det är inte nödvändigt att ägna sig åt den saken. Den objektiva värderingen kommer fram genom den konsensus som är lätt att iaktta i konstvärlden.
Låt mig ta ett exempel återigen från Emerging Artists, listan från 2009 i Flash Art. Där har omkring 100 internationella och kompetenta kritiker, curatorer etc. plockat fram vad de uppfattar som nya intressanta namn – som är på gång och som redan har blivit omtalade. Det fullständigt överlägsna valet blev Tris Vonna-Michell som samlade 138 poäng och med Keren Cytter på andra plats med 78. Utifrån detta drar jag slutsatsen att Tris Vonna-Michell i den kontemporära konstvärlden uppfattas som en extraordinär kvalitet. Jag betraktar det som ett vid den tiden objektivt faktum. Därmed inte sagt att värderingen är hållbar. Den åsyftade kategorin emerging artists och dit kan man inte längre räkna Vonna-Michell. Han får nu pröva sin lycka i, som jag brukar säga, seniorklassen.
Den objektiva kvalitetsfaktorn är konstvärldens bekräftelse som sker genom utställningar, d.v.s. val. Hur många som väljer, vilka som väljer och hur mycket en konstnär blir vald. Konstnärer som får de bästa utställningarna på välrenommerade platser är bättre än de som får nöja sig med de sämre. Jag kan inte förstå annat än att sådana fakta är objektiva. Det är bara att räkna och att värdera väljare och utställningsplatser vilket inte är särskilt svårt. Keren Cytter är t ex en bättre konstnär än Anna Barham (som visades på Nordenhake i början av året). Objektivt är Cytter vald och uppmärksammad på ett helt annat sätt. Detta hindrar inte att Yngve och andra kan gilla vad de önskar. Objektiviteten är inte på något sätt tvingande utan kan endast visa vad som gäller – just nu. Och man är inte tvungen att tycka det som gäller.
Eftersom båda dessa konstnärer är relevanta kontemporära, alltså att man uppfyller de krav som denna värld ställer på sina konstnärer, är det inte där skillnaden uppstår. Men en ytterligare kvalitet är nätverket. Och det är en objektiv kvalitet: Ett bra nätverk är bättre än ett sämre. Vad som är ett bra nätverk är inte heller något problem att avgöra. Den konstnär som har tillgång till ett bra nätverk är bättre än den som inte har det.
Förhållandena kan analyseras mycket mer detaljrikt, nämligen vad som kan attrahera nätverken och då inte minst att få tillräcklig bredd i konstdiskurs för att den skall kunna passa fler intressenter och för att den skall ha längre hållbarhet.
En viktig kunskap, också detta kan utan vidare betraktas som objektiva ställningstagande, är att skilja de äkta kontemporära från de oäkta. När en kritiker skriver ”Ångestens flammor slickar mina kinder” har man all anledning att bli misstänksam. Så skriver man inte om man tillhör den kontemporära sektionen. Förr var det dock inte ovanligt att kritiker odlade sina litterära ambitioner i utgjutande texter. SDS
Nygammalt blir kontemporärt. Textilarbete av Johanna Nathalie Wintsch (1871-1944), en outsiderkonstnär som ingår i Venedigbiennalens internationella del
lars, du är kanske den psykiskt sundaste människan i sverige. tack.
Är inte detta ett cirkelresonemang?
– Vad är bra konst?
– Det är det som konstvärden tycker är bra konst.
– Vad är det som konstvärden tycker är bra konst?
– Det är det som konstvärden just nu tycker är bra konst.
Vad är det som konstvärden just nu tycker är bra konst? …
Buskis. Det är lätt att ta sig ur cirkeln: Det som konstvärlden anser vara bra konst är den konst man väljer mest på de bästa platserna av de ansedda curatorerna etc. Sedan kan man göra en lista på dessa konstnärer och ange vilka karaktärsdrag som präglar deras konst osv.
Lars Vilks,
Under 2000-talet har konstvärlden utvecklats. Skillnaden mellan en känd och en okänd konstnär har aldrig varit större.
”…den okända konstnären är lika osynlig och obetydlig som druvplockaren är för champagnedrickaren på Stureplan…” (sid.6, ”Den okända konstnärens manifest”)
Läs vidare,
http://okandkonstnar.tumblr.com/
En autodidakts examensprojekt.
Emilia. Sentimentalt dravel. Att det finns okända konstnärer beror på att överproduktionen av konstnärer är enorm, mycket större än den någonsin varit. Hur skulle det vara möjligt att alla dessa var kända? Och vem skulle betala kalaset? För det är inte gratis med kända konstnärer. För den kreative är det ändå inte särskilt svårt att bli hyggligt känd. Lite strategi och kunskap är allt som behövs.
Är det kanske med konstnärskarriärer på samma sätt som andra karriärer nuförtiden – att det räcker inte med konstnärskapet, hantverket eller specialförmågan, man måste dessutom ha social talang, kontakter, nätverk, vassa armbågar, taktik, strategi, självhävdelse, marknadsföring, lobbying, politisk känslighet, mediavana, tricks för att fånga uppmärksamhet m.m.
Det har alltid varit så men det märks mer idag eftersom konstvärlden är så mycket större. Konstnärerna har också blivit medvetna om att det inte är någon bra idé att sitta och vänta på framgång i egenskap av romantiskt geni.
Konkurrensen hårdnar överallt tycks det – på gott och på ont.
Lars Vilks,
Kanske. Men som vanligt skjuter du över mål och missar poängen. Idag är det tolkningen av konstens vem som avgör om något skall tolkas som konst eller som en religiös smädelse, om klotter skall ses som konst eller ett reellt tecken på en psykisk sjukdom. Att vara eller icke vara känd som konstnär utgör hela skillnaden.
Knappast. Konstvärlden med de ”kända konstnärerna” är redan omfattande. Det är ingen liten grupp som sitter och bestämmer. Inte vad som är konst för det är en struntsak utan vad som är bra konst. Sant nog har konstvärlden sin politiska korrekthet vilket gör den avvisande mot vissa uttryck men det påverkar näppeligen ”okända konstnärer”. Om klotter skall uppfattas som intressant konst blir främst en sak för graffitikonstvärlden med Banksy & Co. Skulle problemet ligga där? Outsider art är också en avdelning som har en liten plats men inte alltför stor, var finns det problemet. Att Outsider museet i Lausanne skulle plocka bort – ja vad? En känd konstnär kan inte göra något särskilt eftersom en sådan redan har signatur och identitet och får stora svårigheter om denne försöker avvika från sin profil.
@Lars@Krister, resonemanget handlar om att tolkningen är underordnad sin subjektiva avsändare. Idag borde det mynna ut i den basala frågeställningen: vem vill egentligen vara en känd konstnär? Klara Lidén vill inte delta i pressuppbåd etc. och önskar vara lite coolt anonym. Och vi känner redan till att Street-art konstnärer som Jeks och Gauge använder sina pseudonymer etc. Framtidens konstnärer kommer än mer betona esoterism framför merkantilism.
Så bra då Emilia, men vart vill du komma?
Kanske framåt på den dialektiska vägen genom att inte bara hålla med – men nu svarar jag åt någon annan.
Emilia. Alla konstnärer vill ha erkännande. Och ju bättre ju bättre. Okända konstnärer prövar med varumärket ”okända konstnärer” för att bli intressanta. Varför skulle du annars skriva om dem? Vill man vara okänd bör man hålla sig undan. Men det vill inte okända konstnärer. Jag har hört den här förr.
Kan det inte finnas konstnärer som vill att deras konst ska bli känd men att deras person ska förbli okänd och att det då blir en konflikt i det moderna sättet att maknadsföra konsten där personen måste spela en allt större roll med egenskaper utanför sitt konstverk.
Vad jag älskar denne intelligente man.
Krister. De flesta har den inställningen, men det är svårt att klara sig undan. Om man vill förbli okänd kan man bli det om man samtidigt har kapital för att hålla sig med agenter och marknadsförare.
Ok Lars, jag antar att inte ens de introverta konstnärerna kommer ifrån nutidens betydelse av att uppmärksamhet, marknadsföring och kundfokus – på gott och på ont kanske som sagt.
Jag bara hoppas att vi inte går miste om något okänd genialisk konstnär som skapar underbar konst i sin ensamhet bara för att han/hon måste.
@Lars@Krister@”Cede” och alla övriga pseudonymer. Visst. Jag är också oerhört intresserad av Vilks provokationer och ständiga utspel. Cede, kanske t.o.m att det finns en viss kärlek till denne Vilks, som liksom en Von Trier-sprattelgubbe, kan konsten att provocera. Men jag tror att konsten i sig också kan framkalla tanken på en provokation, utan att man själv måste skrika högst i mediebruset. Lars. Vi är överens om att den dialektala vägen har en otvetydig betydelse för konstens framväxt. Den platonska tanken får i min värld vilken dag som helst ersätta den materiella. Och självklart har du hört den förr, du är ju allsmäktig. Men det är ju precis det som den okända konstnären representerar. Lars, återigen, du missar poängen för att du dribblar solo.
Det jag har skrivit här är väl inget märkvärdigt mer än att jag föredrar att vara realistiskt framför att vara romantisk. Att skrika högt i mediebruset är riskabelt i konsten. Få gör det. Doris Salcedo som jag mötte i dag i Malmö är väl ingen skrikerska och inte heller Falke Pisano. Uppräkningen kan fortsätta hur länge som helst. De klarar sig mycket bra ändå. Det är inte så nätverksfunktionerna arbetar.
Jag antar att ”den okände konstnären” är ett konstprojekt.
Krister. Vi går inte miste om några sådanda genier. De finns bara i sagoböckerna och någon gång på mentalsjukhusen.
Skönt!
Emilia. Erkänn att du är lite avundsjuk på denne
”sprattelgubbe” inklämd som du verkar i ditt platonska
mediokra liv.
Groupie No. 1
Groupie No. 2. 🙂 @Lars@Krister, självklart kan man inte gå miste om ett romantiskt geni. Lars, helt korrekt. Men missförstå mig rätt. Det jag/vi menar är att konsten måste handla om ett kollektivistiskt anspel, inte om ett individualistiskt utspel.
Emilia. Kan du ge några exempel på individualistiska utspel i konsten?
Bamses ägare får kritik för att de ”lånat” sig till invandrarverkets informationsavdelning. En kort tecknad Bamseserie visar hur glada seriefigurerna som inte fått asyl, är när de återvänder hem och får se släkt och vänner.
Här får man bestämma sig, får Bamse beröra asylpolitik och invandrarfrågan, och om Bamse får det, måste seriefigurerna som återvänder hem då vara ledsna över att återse släkt och vänner?
Måste hemlandet framställas som något negativt?
Emilia. Kan du ge några exempel på kollektivistiska utspel i konsten?
http://svtdebatt.se/2011/05/lars-vilks-bamse-offer-i-migrationsverkets-flyktingporr/
He he Lars, flyktingporr!
Hade du varit lite yngre och haft ett annat kön hade jag blivit Groupie No. 3.
@Lars@Krister. Fy vad tråkigt! Det här har varit ett trevligt resonemang, inte en skoluppgift. Att ställa fråga på fråga är ett återkommande och gubbigt freudianskt grepp som man sysslat med i alla tider. Tråkigt avslut. Intellektuell härdsmälta.
Emilia. Det verkar som om du mest ägnar dig åt abstrakta fantasier.
Nej då Emilia, frågan från mig var ställd av genuint intresse och övrig konveration i nyfiken ton.
Ursäkta ofrivillig gubbighet, jag respekterar och uppskattar dina åsikter.
Joanna. Du är sju år, har blivit misshandlad av din
styvpappa. Du tas om hand av socialen, som visar dig
en story om ett barn som är lycklig över att få komma
tillbaka hem till sin mamma – och styvpappa.
Återkommer till cirkel: Lars skriver:”Det som konstvärlden anser vara bra konst är den konst man väljer mest på de bästa platserna av de ansedda curatorerna etc.”
Jaha:
– Vilka är då de bästa platserna och de ansedda curatorerna
– Det är de platser och curatorer som konstvärlden anser bäst-
– Vad är konstvärlden?
– Konstvärlden är de bästa platserna och de ansedda curatorerna.
Eller?
Förnuftet hos familjen Vilks verkar tyvärr rinna ut i samma takt som klockan blir sent. Man gör ett fritt val först när valet inbegriper ens egen existens inför det kollektiva. Läs vidare S.Zizek, I.Illich mfl. En ontologisk ansats som står mot alla små partiklar som bor i obygden och bara tänker på sin egen lycka. Gmenen mot Gesällen.
Buskis. Jag skall vara tålmodig. De bästa platserna är allmänt kända, där är inte mycket man behöver anse om. Moderna är en bra plats i Sverige t ex, Museum of Modern Art i New York, Tate Modern i London. Någon större svårighet att göra en lista är det inte. Och det är tämligen självklart att det handlar om sådana platser även för den som inte är särskilt orienterad. De ansedda curatorerna är inte heller något problem. Är du intresserad av en uppräkning?
Konstvärlden är enligt Dickie alla som anser sig vara medlemmar i den. Men man brukar ofta tala om konstvärlden i en trängre mening, alltså dem som står för sakkunskap och aktivitet i konsten. Och andra specialiserade konstvärldar som t ex den kontemporära.
Några svårigheter att ta sig ur den institutionella cirkeln behöver man inte drabbas av.
Emilia, jag trodde vi talade om konst. Vilka konstnärer skulle kunna exemplifiera den filosofiska frasen?
Nja Emilia, S.Zizek’s Living in the End Times verkar vara helt fel på det. Det har gått åt helt motsatt håll – men skål och tack för ikväll, klockan har blivit sen, ursäkta freudiansk upprepning – god natt!
dramatiker och manifest. tröttsamt.
Kul att läsa alla svar och tack Lars för att du som vanligt delar med dig av din kunskap. Är det så svårt att förstå vad du säger åter och åter igen. Det gäller kontakter, vill du bli erkänd konstnär under ditt liv så välj dina strider. Hade jag vetat detta för 25 år sedan så hade jag kanske gjort mycket annorlunda. I dag är jag är stolt över att inte ha svikit mig själv. Konsten i alla ära, med det är än större att behålla den inre styrkan, även det är en KONST!
Möjligtvis är det det som är Konst?
Christina. Vari ligger motsägelsen – konst kontra inre
styrka?
CeDe.Jag tror att alla kreativa människor någon gång behöver få ett erkännande på att det dom håller på med är bra. Får man inte den bekräftelsen då kan den inre styrkan lättare bära oss vidare. Så jag ser ingen motsägelse i det. Du kanske kan svara på,vari ligger motsägelsen-konst kontra inre styrka?
Christina. Kanske läste jag av din skrivelse fel, och kan bara hålla med dig om att alla har behov av bekräftelse oavsett sysselsättning.
Å andra sidan är nog den inre styrkans styrka också rätt så avhängig positiva erkännanden av handlingar.
Strindberg sa något i stil med ”det är inte lätt att vara människa”, säkert avsåg han specifikt konstnärer också.
Ps/ Fast själv kan jag bara säga – det är härligt att
vara människa./ Ds
Håller med dig CeDe vist är detta liv fantastisk! Jag önskar mänskligheten fred och kärlek samt social rättvisa utan maktgalna män,som det fortfarande finns för många av, samt att religioner inte ska styra världen. En värld att kämpa för!
Christina,
Maktgalna kvinnor då, ska de ändå få finnas i ditt drömsamhälle?..;-)
Christina, ska du vänta på allt detta får du nog vara
olycklig ett bra tag framöver.
CeDe,
Olycklig är den som hamnar i rondellen…