Om en betraktare oförmedlat hamnade i Doris Salcedos installation Plegaria Muda (bilder se gårdagen) på Moderna i Malmö, vad skulle då denne se för något? Ja, t ex en spännande installation, absurd och med de besynnerliga grässtråna som sticker upp ur bordsytorna. En nykomling i den kontemporära miljön skulle måhända muttra något om ”skall det där vara konst”. Men intet av detta överlever ögonblicket när konstnärens diskurs väller fram störtflod. Det handlar om en massaker på hundratals unga män i Colombia. Därmed är betraktaren liksom kritikern fastnaglad i ett moraliskt dilemma. Projektet förvandlas till en illustration eftersom de enda associationer som är möjliga kompletterande detaljer. Som att borden minner om likkistor och att grässtråna blir det trösterika hoppet. Ett omdöme som ”Det var en medioker installation” blir praktiskt taget omöjligt att fälla.
Dilemmat är välkänt. Uttalade socialkritiska konstnärer hade sin stora tid för några år sedan då det frambärandet av raka budskap kunde vara intressanta att estetisera; vad som händer när sådant blir konst. Salcedo är, som hon själv svarade när jag frågade henne, medveten om att konsten inte kan göra särskilt mycket i det politiska ärendet. Det hon tänkte sig var att hon erbjöd ett begränsat antal personer möjligheten att i rummet kontemplera över tragedin. Det är svårt att säga vad detta leder till. En konstupplevelse? Vill man vara cynisk, och det kan man nog vara, blir den huvudsakliga funktionen för Plegaria Muda att den är ett led i konstnärens karriär. Och att institutionerna gör en utställning som är orubbligt korrekt. Relevant utomeuropeisk konst, nattsvart exotism förvandlad till en vandringsutställning och en stilfull katalog. Katalogtexterna arbetar, som de alltid gör, med att visa djupet och komplexiteten i utställningen. För att ge tyngd åt detta är naturligtvis skribenterna också relevanta med huvudrollen åt prominensen Mieke Bal. Ingen ambitiös konstnär kan klara sig utan att ett stort referensbibliotek sätts i rörelse. Mieke Bals text ”I väntan på det politiska ögonblicket” visar det nödvändiga registret och frammanar Michel Foucault, Walter Benjamin, Ludwig Wittgenstein, Theodor Adorno. Curatorn för senaste São Paulo-biennalen, Moacir dos Anjos (”Att uppfinna politiken”) är inte sämre utan bjuder in hela den socialfilosofiska baletten: Susan Sontag, Giorgio Agamben, Gilles Deleuze, Gayatri Chakravorty Spivak, Édouard Glissant, Homi Bhabba och – ett måste – Jacques Rancière. Åberopad litteratur är dessutom framlagd av curatorn på ett stort bord i rummet intill. Om någon skulle tvivla på intentionsdjupet.
Jag ställde också frågan till Salcedo om hon tyckte att det förväntades något av henne – som representant för det exotiska Colombia. Hon tyckte inte det men vad hon skulle hon egentligen svara? Istället är det nog så att hon gör precis det man förväntar sig, hennes ”aboutness” rör sig alltid kring frågan ”vi och de”. Hennes två mest kända verk är inte precis svårlästa, stolarna i Istanbulbiennalen 2003, som fyller en gatöppning, ses som de väntande migranterna: ”evoking the masses of faceless migrants who underpin our globalised economy” och sprickan i Tate Modern 2007 (Shibbolet): ”Salcedo is addressing a long legacy of racism and colonialism that underlies the modern world” (båda citaten från Tates hemsida) Dessa två signaturverk klarar sig ändå hyggligt undan rasmassorna av entydiga moralismer genom att de hävdar sin kraft genom sina kraftfulla visualiseringar i mycket stora rum; betraktaren har här ett visst tolkningsutrymme.
Inte endast konsten (det som visas) är intressant utan också varför man har valt att ställa ut just denna konstnär. Att välja är att skapa kvalitet och det är därför motiverat att fundera på detta. Antagligen sker sådana val genom rörelser i ett nätverk. Det kan vara så att Gulbenkian i Lissabon har sökt en finansiär och samarbetspartner och då vänt sig till Moderna, Isabel Carlos, som tillsammans med Magnus Jensner, ansvarar för utställningen är en mycket meriterad biennalcurator och har naturligtvis ett omfattande nätverk. Man kan spekulera som man önskar men förmodligen är detta att välja konstnärer en relativt osofistikerad handling. Jag har forskat lite i frågan och det vanliga svaret från curatorerna visar sig vara: Man väljer dem man känner och några man inte känner. När man väljer en är det lite annorlunda och i det här fallet borde det hänga samman med Salcedos uppmärksammade Tate Modern projekt. Sedan dess (2007) har hon inte gjort något större projekt men det skulle ha varit märkligt om det inte blev en uppföljare.
Plegaria Muda är en vandringsutställning, den omfattande rundturen nämns inte i informationsmaterialet. Antagligen vill man inte annonsera att det är en utställning som redan har visats. Nytt är alltid bäst. Det är en samproduktion mellan Moderna och CAM-Fundação Calouste Gulbenkian, Lissabon men i samarbetet och vandringsutställningen ingår också museer i Mexiko City, Rom och São Paulo.
hej Lars Vilks, jag var elev under din tid pa kkh. jag undrar om det finns konst i Kina, och hur lange den har funnits i sa fall.
mvh
Konst i vår mening – och någon annan kan man knappast tala om – dök väl upp i perverterad form med kommunismen. Sedan hände inte så mycket förrän Kina öppnade sina portar för den kontemporära konsten. I ett övergångsskede fick kinesiska konstärer verka i väst som t ex Chen Zhen i Paris.
Lars, Har du någon egen åsikt om vad som är god konst eller anser du att du inte kan ha det eftersom ’konstvärlden’ avgör detta och du visserligen är en del av konstvärlden, men eftersom det är samstämmigheten som räknas så försvinner du i mängden. Skulle du vilja föra fram en egen åsikt om du har någon? Eller anser du att konst är detsamma som konstvärldssociologi och att det estetiska uttrycket är ovidkommande?
Buskis. Det som jag i första hand ser som god konst är sådant som bryter konstvärldens normer när dessa har blivit alltför etablerade och sprider sig i parti och minut. Utöver, detta som är en liten del av det totala, är jag en storkonsument och uppskattar många uppslag om de inte faller för att rättfärdiga sig med politiska moralismer.
Buskis. Om det estetiska. Det är inte ovidkommande men det är inte heller huvudsaken. Om något domineras av det estetiska frågar man sig vad det skall vara bra för. Vi har liksom sett det förut på den tiden det begav sig.
Nimis är det perfekta konstverket. Det passar alla åldrar och förutom själva konstupplevelsen får man en naturupplevelse på köpet. För den intresserade finns hela historien med rättegångar, eldsvådor och försäljningen av Nimis där frågorna om vad som är konst och konstens gränser tas upp. Och publiken kan vara mer eller mindre delaktig i konstverket och aktiviteterna runt Nimis. Det är säkert många, både vuxna och barn som har blivit inspirerade. Dessutom har det hela pågått i ca 30 år.
Finns det några förslag på bättre konstverk?
Det verkar vara ett intressant arbete. Om något skulle tävla med det kan jag tänka mig Rondellhunden. Den finns nu också utförd i leopardmönster.
Ajaj, Lars Vilks
osiris,
Tror att jag håller med dig. Besöker konstverket i augusti. Får man ta med en planka och två spikar?
Kenneth, man får säkert ta med vad man vill, men det är
väl inte givet att man får delta i konstverket. Skulle
inte jag tycka om i alla fall om någon kom och petade
i mina uttryck. men Lars är kanske generösare.
Det förekommer att bidrag spikas till. Konstnären tar i varje enskilt fall ställning till om det kan behållas eller ej. Det främsta kriteriet är att det inte får äventyra säkerheten.
Till skillnad från dina Mo-Doggies…
Gubben i lådan poppar upp men sina sarkasmer lika säkert
som en rap.
mohammad,
Jag har en känsla av att islam är i större fara än Lars Vilks.
Mo SKINKA verkar trött.
Till Mohammad vill jag förtydliga att bristfälligheter i offentliga konstverk inte faller under yttrandefriheten.
Här är ett konstverk som har sina likheter med Nimis: http://www.youtube.com/watch?v=vYtyHW31dVA&NR=1 . Skillnaden är att konstnären hade outsinliga resurser, 60 arbetare och en stat som inte intresserade sig för legaliteten i detta. Detta är en snutt ur ett program som visades på Kunskapskanalen i går: 80 trädgårdar i världen. Ett mycket intressant program. Ett kaktusstaket – det skulle jag vilja ha!
Buskis, det var många imponerande byggnadsverk och en
rik växtlighet, men Lars slår dom i alla fall med en
hundlängd.
Jo jag vet att processen efter artefakten räknas som det viktigaste, men nog var det en fin artefakt!
Yes!