För konstnären var det bättre förr eller i varje fall enklare. Redan när konsten kom på banan i det tidiga 1800-talet var sökandet efter identitet och samhörighet den stora uppgiften. Övertygelsen att besitta en högre form av erfarenhet och kunskap manifesterade sig i det estetiska uttrycket med gränsöverskridandet som synlig vittnesbörd. Någonstans skulle konsten höra hemma i samhället eftersom det ensamma, missförstådda och av umbäranden illa medfarna geniet krävde bisarra psykiska dispositioner. Konsten ställde sig på folkets sida mot maktens borgerlighet. Att förena sig med proletariatet i kampen för en bättre värld visade sig vara en trygg plats. Den innebar att konstnärerna inte behövde ägna sig åt några obekväma upprorshandlingar (några undantag finns) utan kunde luta sig mot revolutionen som en symbolhandling. Att bokstavligen förena sig med proletariatet blev aldrig aktuellt. Proletariatet var dessutom föga konstintresserat. Konstnären kunde måla i lugn och ro och spränga gränser i konstgallerierna där kampen mot borgerligheten försiggick i bästa samförstånd.
Men det kom en dag då proletariatet försvann. Kommunism och socialism blev också inaktuella. Hal Foster konstaterade detta 1996 i The Return of the Real. Identiteten vinglade och nya kandidater för att uppfylla de två nödvändiga önskemålen var akuta. Konstens identitet klarade man av genom att utropa den särskilda kombinationen av särskild kunskap förenad med särskild erfarenhet som försäkrades vara ett verkligt alternativ till samhällets antingen ytliga beteenden eller till den akademiska teorin. Den senare aktade man högt i konsten men konstens bidrag var ännu vassare eftersom det bestod av en fullständigare fördjupning. Vem man solidariskt skulle förena sig fann man i de andra kulturerna som intensivt kom att belysas i det postkoloniala skedet. Det var inte direkt Fosters idé, han säger själv att han har hämtat den från historikern Perry Anderson.
Absolut solidaritet med andra kulturer kom att bli socialkritikens hardcore. Förmodligen är den tiden över, de flesta konstnärer är inte engagerade på det sättet utan följer reglementet därför att man bör göra det. Konstvärlden ställer inga andra krav än att en relevant kontemporär inte gör något politiskt olämpligt.
Venedigbiennalen stundar (2 juni) och den kommer inte att framtonas som radikalt och socialkritiskt politisk. Men det måste i någon utsträckning ingå och i den danska paviljongen laddar tysken Thomas Kilpper (3.903) upp på temat yttrandefrihet. Den grekiska kuratorn Katerina Gregos som är ansvarig för tema och utställning försäkrade tidigare (se Del 1176) att de danska karikatyrerna inte skulle vara på tapeten eftersom det var ett ”vi och de”. Kilpper kunde dock inte hålla sig och i sitt bidrag kommer han att visa träsnittsporträtt inlagda i golvet på utvalda bad guys. Om man önskar kan man trampa på dem. Bland dessa ingår (enligt artikel i den danska Weekendavisen 27.05) Flemming Rose (tidigare på Jyllandsposten och ansvarig för publiceringen), Kurt Westergaard (som förhånade en hel kultur). Om dessa aktiverar sig Kilpper som en Pavlovsk hund i den kontemporära etiketten:
”I denne generaliserende kritik af andre kulturer ser jeg en forbindelse til kolonihistorien, og til de skæve magtforhold mellem den 1. og den 3. verden. Muhammedtegningerne maskerer den tilknytning, men jeg ser dem som et synonym for nedgørelse af andre, herunder hån af verdens muslimer. Det var ikke noget frigørelsesprojekt.”
Vidare visas Pia Kjaersgaard, Anders Fogh Rasmussen, Geert Wilders, Thilo Sarrazin m fl.
En av Kilppers idéer om yttrandefriheten är att ”Det er vigtigt at kæmpe for ideen, men samtidig må man se på, om den undertrykker andre friheder.”
Så sant som det är sagt. Den kontemporära konsten är ensidig när det gäller yttrandefrihet, det måste vara rätt yttranden och rätt personer. Den intressanta tanken att låta Kurt Westergaard representera Danmark på biennalen (med teckningar av H C Andersens Eventyr) skulle förmodligen ha inneburit att tungt beväpnade specialstyrkor fått inkallas. Så det är klart att det kontemporära undertrycker yttrandefriheten. Men knappast ett stort problem eftersom det alltid finns andra kanaler. Och jag har svårt att se att detta inte skulle vara fallet även i andra sammanhang. Vad Kilppers tycks vara ute och fika efter är en självcensur som skall uppfylla den ovillkorliga solidariteten med andra kulturer.
Den som vill uppröras av Kilpper ser ändå alltför snävt på saken. Konsten är endast till för symboliska framställningar vilka under lättsamma former skall konsumeras av den bildade borgerligheten och i detta fall särskilt av en festsugen konstvärld som vill ha något häftigt som tilltugg. Frågan är om Kilpper är häftig nog. Det är ju mainstream.
I den socialkritiska ivern kan verken lätt bli illustrerande.
Thomas Kilpper: Berlusconi och John Heartfield 2009 träsnitt
Ett golv med träsnitt av Thomas Kilpper.
Kilppers förslag till fyrtorn på Lampedusa. Denna neo-neoplasticistiska skapelse skall vägleda båtflyktingarna till EU.
mohammad,
Senaste inlägget var förstås riktat till dig…
Humanist. Du undrade över om kritiken från vänsterhåll var annorlunda i Sverige gentemot Danmark. Nej, jag skulle säga att det är ungefär samma.
It’s been a long time ago sinds you draw that picture of the Prophet Mohammed (may peace and blessings be upon him). The only reason you did that is because you seek attention. Before you drew that picture you weren’t so famous. You knew that if you insult Muslims you would get the attention for your work as an ’artist’.. I’d rather say pig. For the Muslims who still are furious about this, stop, he’ll get his payment. I won’t attack you or kill you, because it’s a sin for me to kill animals. Uhm.. really, do something usefull with your life. I forgive you, I know you are stupid so I can’t really blame you. Justice prevails..
Muslima,
Thats right Muslima, let god handle this.
You are very sweet Muslima. You really know how the
world shoud be run. Bless You for that. And thank You
for not killing this stupid man who like a pig has drawing a picture of the Prophet. He did`nt know that
drawing this wrong picture is even a greater sin than
killing. We all pray for him and hope that god will
handle this in the best way for all of us.
And Muslima there is even a little bonus for you. You
don´nt nead to spend the rest of your life in prison.
And Muslima, you know how bad pigs are drawing. They
just cannot do it, They are spoiling it. No I think that
the only one who knows how a real picture should look
like – is a Muslim.
Läste lite slarvigt och sporadiskt – men funderar ändå. Förstås. 🙂
Kanske är det så, att konst har flera ansikten. Det du – Lars – beskriver, är konsten som en del av den, på ett eller annat sätt, politiska samhällsutvecklingen.
Må så vara att det säkert är så, men den ”andra konsten” då? Den som även kan ta sig ”tacky” uttryck ibland – det är ju inte konst, enligt din definition.
Har inget alls emot det, men tycker att man kan få kalla allt konst, även det som inte hör just nutida ”konstvärlden” till.
Konst lever väl sitt eget liv, och kontemporär – är just väl kontemporär…?
PS. Måste dock erkänna, att jag inte läst Kamel-boken klart, så jag är antagligen ute-och-reser.
Å andra sidan, så är jag ännu inte indoktrinerad… 🙂
Konst finns bara i konstvärlden, ingenting annat är möjligt. Kom bara inte med mot exemplet: ”Det är minsann en konst att spela golf också.”
Kontemporär konst avser inte samtida konst generellt utan den speciella del av det samtida som är internationell, projektorienterad och socialkritisk och som annonseras på biennalerna.
Nej, jag skulle aldrig få för mig att påstå att ”Det är minsann en konst att spela golf också.” – snarare tvärtom!!
Däremot funderar jag på om det som kallas konst idag, egentligen inte borde heta något annat? Eller man kanske borde dela upp konstbegreppet i olika delar – estetisk samt ifrågasättande…..? 🙂
Kanske är det två helt olika saker, så man borde väl finna nya ord – som mänskligheten snabbt normalt sett gör (gjorde förr, i alla gal) i sådana fall – men kanske är konsten som vetenskap/begrepp lite eftersatt på det planet? Men du har ju hottat upp den frågan, på ett sätt som man bara kan tacka för! Tack, Lars. Du är en pärla. PS. Tänk om jag våga slå ”ny rad” ibland… då vore lyckan näst intill total!
Jodå, det finns förespråkare för att dela upp konsten. Den italienska paviljongen ser samtidskonsten som en sjukdom och vill ha äkta konst, estetisk och fin. Men hur man än ser på saken är det konstvärlden som bestämmer om en sådan uppdelning skall ske. Det finns inget som tyder på något sådant beslut.
Ibland behövs kanske mer drastiska åtgärder, än det som sker internt…? Om gemene man blir lite mer medveten om den diskussion – vilket ju kanske är lite på G? – så kanske det händer saker, så småningom? För visst är det rätt – inte kan man dela upp det, om ingen fattar skillnaden. 🙂
PS. Sjukdom – det tyder väl på att en ”uppdelning” kanske är snar?
Förunderligt att man idag, har så lite koll på skillnader. Mer än väldigt mycket, i vissa fall. Som ju inte alls har med konst att göra?
Problemet är att det inte finns något särskilt bra argument för att återgå till det estetiska. Varför skulle man göra det? Lite mer tjusig och dekorativ konst, lite mer duktiga hantverkare? Alternativet, som ändå inte är något riktigt alternativ, är det kulturkonservativa.
Återgå?
Fattar inte. Det handlat väl inte om antingen-eller, utan om två helt vitt skild saker, som man någonsin kan tänka sig! 🙂
För att ta ett exempel – själv vitlaserade jag mina golv 1984 – numera gör alla det. Och folk är så trötta på modet av idag, så att de t o m sätter bjälkar i taket som ”dekoration”, på Ön på Limhamn t ex.
Även om man bortser från ”allt detta” – så är väl verkligheten densamma, oavsett kosmetiken?
Dvs – konsten är redan delad i minst tu. Tack och lov. 🙂
PS. I tu – dvs konst som utmaning, och konst som dekoration.
Och det är väl inget nytt? Däremot är väl att att kalla det för samma sak – konst – något som man kan undra lite över..?
PPS. Ska läsa Kamel-boken. Lovar!
Borde alla faktiskt.
PPPS. Återgå till det ”kulturkonservativa” – fattar nada.
Det kulturkonservativa överlever förhoppningsvis alltid.
Men vad har det med ”dagens konst” att göra? Mer än att ”de” understundom är lite intresserade, och kanske pytsar in pengar ibland? 🙂
Kanske har vi som Hegel säger nått ”das Ende der Kunst” i och med den reflekterande konsten och att det behövs ett helt nytt begrepp för den kontemporära konsten.
Krister. Kanske inte ett helt nytt begrepp men en ordentlig renovering. Det kontemporära är readymadens konst och det skulle ha funerat utmärkt om inte den kontemporära konstvärlden samtidigt ville ha den estetiska.
Ojdå – det var ju här jag skulle lägga länken.
http://www.sydsvenskan.se/webbtv/webbtv_noje/article1488964/Fyraaring-saljer-konst-i-New-York.html