Idag har Venedigbiennalen och Bice Curiger fått två ordentliga sågningar, Dan Jönsson i DN och Nils Forsberg i Expressen (lägg märke till hur mycket Tintoretto det blir i den recensionen). Jag är förvånad över att den internationella bevakningen inte har gått fram hårdare. Mottagandet kan beskrivas som artigt med en del invändningar. Emellertid är det för tidigt att summera. Robert Storrs biennal 2007 fick också ett hyggligt förstamottagande för att sedan drabbas av sågning. Birnbaum klarade sig däremot tämligen väl 2009, liksom Francesco Bonami 2003. María de Corral och Rosa Martínez lyckades mindre väl 2005 men blev ett minnesmärke eftersom det var första gången biennalen curaterades av en kvinna. När konsttidskrifterna levererar brukar sakerna komma på plats. Men jag misstänkte redan tidigt att Curiger inte skulle vara i stånd att åstadkomma något särskilt intressant (se del 1095 och del 1211).
Tre saker kom dock att fängsla konstvärlden på årets biennal. Först att Curiger tog med Tintoretto. Han blev livligt och entusiastiskt uppmärksammad men det kvarstår dock att förstå varför han skulle vara med. Originellt var det i alla fall. Det andra var oligarken Roman Abramovstch’ lustjakt som han parkerade vid ingången. Det tredje var den egyptiska paviljongen med filmaren Ahmed Basiony som blev skjuten på Tamirtorget. Intet av detta är direkt knutet till det kontemporära men utgör dess utmaningar: Vad skall det kontemporära göra med historien? Och vad med den galopperande marknaden (see it in Venice, buy it in Basel 15 – 19 juni*)? Och vad med politiken på riktigt?
* Och mer än så. Som en curator nämnde för mig händer det ofta att mässorna levererar till biennalerna, cirkulationen gynnar prisutvecklingen.
Oligarkens båt på biennalbesök
Det blir nu en veckas uppehåll i bloggskrivandet på grund av utrikes resa. Min destinationsort är tills vidare hemligstämplad.
Kör försiktigt! You Baltic Star.
Tack för välgångsönskan. Men inte lär det bli någon körning. Men jag skall ändå ta det lugnt.