Det stora Venedigspektaklet kom och gick över i Baselmässan där konstvärlden till den 19 juni frotterar sig i det man hoppas skall bli en stor köpfest. Mycket att begrunda. Sophie Allgårds skriver i dagens SvD om biennalen och hennes text har fått mig att kontemplera över två inslag. Det första är ett uttalande om representation utifrån ett vilsamt besök på den svenska paviljongen:
”Samtidigt är det vilsamt att möta Erikssons måleri i en biennal som domineras av installationer och fotografi. Den skrala representationen av just måleri på världens biennaler ger en grovt missvisande bild av dagens konstscen.”
Hur går det ihop? Är inte biennalerna just representativa för vad det kontemporära ägnar sig åt? Går man genom ett antal biennaler kan man konstatera att de onekligen leds av kompetenta curatorer och att de recenseras av kompetenta kritiker. Inte hör man mycket om att det behövs mer måleri. Visserligen är måleriet helt dominerande i konstvärlden som helhet men det kontemporära är ingen demokrati. Vad sitter Allgårdh inne med som den övriga konstvärlden har missat?
Det andra är ännu intressantare. Det gäller den italienska paviljongen som curateras av Vittorio Sgarbi, den hätske kulturkonservative. Han bedriver en intensiv kampanj mot samtidskonsten och har låtit ett antal kulturpersonligheter av skiftande kvalitet välja konstnärer. Det blev totalt 260 stycken vilket innebar en trångbodd utställning.
”De få hyggliga verken i denna paviljong har inte en chans att hävda sig mot skulpturer och målningar med nakna kvinnor som låter sig korsfästas eller omotiverat blottar sina kön”, skriver Allgårdh.
Kvinnor som omotiverat blottar sitt kön är något av det värsta som kan tänkas i det kontemporära. Men det är värre än så. Bland dem som deltar i Sgarbis loppmarknad ingår bland andra Giorgio Agamben, det kontemporäras älsklingsteoretiker. Man har närt en orm vid sin barm. Tur att Jacques Rancière kan överta rollen som teoriprimadonna. Han läste förresten upp en föreläsning i det norska seminariet i Venedig utan att någon kunde uppfatta vad han uttalade. Dock är Rancière alltid sevärd som en värdig efterträdare till Baudrillards Chief Inspector Jacques Clouseau-stil. Nedsablandet av Sgarbi är Allgårdh på intet sätt ensam om. Han är ett tacksamt objekt för alla kritiker. Se bara på de här matsedlarna:
”Cristina Ruiz, ’Italian Pavilion: Vittorio Sgarbi’s sprawling, sexed-up show’, The Art Newspaper, 3 June 2011: (…) When he announced his decision to include 200 artists selected by 200 intellectuals, the pundits said it couldn’t be done. In fact, Scarbi has displayed the 200 he said he would, and then added another 60 for good measure. (…) The resulting display has the sprawling randomness of a flea market. There are works featuring sex, religion, violence, nudity, as well as a giant pomegranate and a polar bear.
Roberta Smith, ’Venice Biennale: The Enormity of the Beast’, The New York Times, 2 June 2011: (…) A new and historic Biennale low is reached in the vast Italian Pavilion where Vittorio Sgarbi, an Italian art historian, television personality and former under-secretary of culture, has overseen a ludicrously dense installation of work by some 260 Italian artists, almost all of it unredeemable still-born schlock. Bristling with an unbelievably venomous hatred of art, the exhibition would be a national scandal, if Italy weren’t already plagued by so many.
Och Jerry Saltz: Far worse than Boltanski’s merely bad art is Vittorio Sgarbi’s malevolent bad-faith, art-hating arrogance in the ugliest contemporary-art exhibition that I have ever seen. ArtInfo identifies Mr. Sgarbi, a politician, writer, and collector, as ‘the Glenn Beck of the Italian art world,’ and indeed there is a kind of paranoid madness present here. His pavilion is an unmitigated visual onslaught installed on walls and curving shelving units. It’s almost all academic kitsch, bad figure painting, or anything the curator imagines as anti-avant-garde. Being reactionary is nothing new, but this is extraordinarily bad. Is there anything good about this cattle call? Perhaps only that it won’t be surpassed anytime soon.”
Ett avsnitt från Sgarbis curatoriska mästerverk. Enligt vissa bedömare representativt med avseende på mängden måleri.
Super Bad Guy Sgarbi är (nästan, för han har med sig en del kompetenta konstnärer och andra som t ex Dario Fo och Umberto Eco) allt det som det kontemporära inte är. Sett i ett högre perspektiv är denna utställning en parodi på det stora biennaläventyret där allt visas och marknaden blomstrar. Allt som hade behövts var en regissör för att förverkliga evenemanget som en äkta readymade. Dock saknas detta och vi får nöja oss med att avnjuta en gestalt som konsten inte har sett sedan Cabaret Voltaires dagar i Zürich. Det kontemporära har inte bättre utmanare än så här.
Sgarbi som artwork är inte dålig:
[youtube]WBF0QE0_Kvg[/youtube]
Befriande och hutlöst vansinnigt av Vittorio Sgarbi. underbart respektlöst. kalkonprogression!
Mixen med Vittorio Sgarbi är ren klassisk italiensk
vardagsunderhållning. Har sett många av dem på plats i
Italien.
Och intet nytt under kjolen, det har bara blottlagts
lite mer frekvent under Berlusconis era. Det kontemporära får väl ha lite tålamod och Silvios dagar
är ju räknade. Ordningen kommer att återställas.
Institutionskritiken ska komma från rätt håll – från institutionen!
Jag har lite övriga funderingar över dagens text som jag
inte har något annat för mig. När är det motiverat att
ett kvinnligt kön visas i det kontemporera? samt kan en
man vara primadonna?
CeDe. Det finns hur många tillfällen som helst men alltid med påkopplat genusperspektiv. Se tex Cecilia Parsberg i Lust & Last.
Spel för gallerierna – den som tittar han ser vad han vill i alla fall, trots genusraster.