För några dagar sedan utkom nr 26 av E-flux journal. I en av artiklarna skriver konstnären Michael Baers om sina erfarenheter av forskningskonsten. För var och en som intresserar sig för denna disciplin är artikeln intressant läsning. Inledningsvis refererar skribenten till en sammankomst i Murcia för ett halvt år sedan. Utöver en del träffsäkra iakttagelser får vi här också en svensk anknytning. Baers lägger märke till den ”svenska kontingenten” som är klädda i grå kostymer och som ler gåtfullt. Ja, vilka kan det ha varit?
Hur som helst ger Baers goda exempel på den desperata viljan hos deltagarna i forskningsprogrammen att finna en kombination av originalitet kombinerat med ändlösa akademiska haranger som skall förklara vad man sysslar med. Relativt enkelt kan man slå fast att eftersom konsten bygger på singularitetens, dvs. det icke-begreppsliga närvaro, kan den aldrig producera någon vettig forskning. Vetenskapen, som ägnar sig åt precis motsatsen, alltså att undvika singulariteten och formulera sig i begrepp, är naturligt nog den adekvata formen för kunskapsproduktion. Konsten kommer ofelbart att producera patafysik, alltså engångskunskap som inte kan kommuniceras. Men ett sådant konstaterande hjälper givetvis inte. Längtan efter den akademiska diskursen och dess politiska tillrättaläggande är alltför stor, särskilt då den kombineras med att det satsas stora pengar i företaget.
En helt annan sak är föreställningarna av Lloyd Newson på Dansens Hus (20-22 juni) med gruppen DV8, Can We Talk About This. Newsons projekt handlar om yttrandefrihet och berör sådana känsliga ämnen som Rushdie, Theo van Gogh (namnet på föreställningen skall vara hans sista ord i livet) och de danska karikatyrerna. Kanske kan det den här gången passera utan att det blir några krumbukter. DN har en artikel om saken och i SvD får Newson frågan:
”Men du visar inte Muhammed-karikatyrerna på scenen. Varför inte?
Av samma skäl som gjorde att din tidning inte publicerade dem antar jag – av omsorg om mig själv och min ensemble. Men ämnet som sådant är högintressant. Det var väl inte länge sedan några terrormisstänkta svenskar häktades i Danmark? säger Lloyd Newson.”
Tabuläget är ansträngt till det yttersta. Om teckningarna skulle ha visat skulle det ha blivit ett enormt intresse vilken i sin tur skulle ha utlöst det som numera är normalt: Moralpanik.
Lars, jag håller med dig i dina slutsatser här ovan om kunskapsproduktion, men vad händer om man kliver upp en nivå och betraktar forskningskonsten endast som vilken konst som helst? Skulle inte den då kunna generera intressanta utsägelser om konstens väsen?
Kanske tänker jag snett, men jag har en luddig idé att det som ev. kan skapas genom forskningskonst är helt andra saker än det som sägs vara dess syfte.
Alltså, forskningskonst kan inte skapa kunskap, utan bara mer konst. Vad tror du?
Hej!
Jag älskar din konst, jag undrar vad som hände med din hemsida tidigare idag? Den var nere ett tag.
Auguri a te, caro Lupo!
Moraltraumatiken och dess mekanismer är ngt som inte ägnas tillräcklig forskning i sig självt. Ett intressant ämne vars befästningar i regel existerar i utvalda utvecklade länder samt religiöst motiverade nationer.