Del 1268: Relativa censurer

Idag släpptes Ai Weiwei. Jag föreställer mig att den kinesiska regimen ansågs sig inte ha mer att vinna på att hålla honom fängslad. Konstnärens arrestering blev en gemensam sak för hela den upplysta världen. Men antagligen kunde regimen visa att man menar allvar genom att hålla honom så länge som man gjorde. Nu blir den intressanta fråga vad Ai Weiwei kommer att göra. Fortsätter som förut? Försiktigare? Lämnar landet?

Inget försvar av värde har talat om att den kinesiska kulturen måste respekteras i sådana här fall. Förmodligen beror det på att det inte rörde sig om en av de mångkulturella kulturerna (observera att i dessa ingår alla kulturer utom västvärlden) utan om en kultur som genom påverkan från väst har utvecklats till en diktatur. Egentligen är det västvärldens fel att Ai Weiwei fängslades. Men ingen har sagt det eftersom det rör sig om en export av marxismen till den mångkulturella världen. De flesta kulturskribenter anser förmodligen att just denna västliga imperialism är en i grunden god sak, en av de få produkter som bör tas emot med glädje av de mångkulturella.

I det nya numret av Artforum skriver Okwui Enwezor om Ai Weiwei och om Sharjahbiennalen; det handlar om censur. Alldeles som man kan förvänta avvisar Enwezor censur i Mellanöstern och Asien. Men, som han skriver, dessa censureringar måste ses i samband med “The recent removal of David Wojnarowicz’s 1987 video A Fire in My Belly from an exhibition at the National Portrait Gallery in Washington, DC, following the demands of the Catholic League and a few members of Congress, may appear an aberration from bygone days, but it is in fact a quite common phenomenon in the West. In 2008, the eminent curator Corinne Diserens lost her job at the Museion in Bolzano, Italy, for showing a Martin Kippenberger work that the Vatican considered offensive. More recently, Andres Serrano’s 1987 Piss Christ was vandalized by religious extremists in Avignon, France.”

Så skriver en övertygad mångkulturist i tidstypisk relativiserande anda. Han nämner inget om protesterna mot Wojnarovicz, alla ursäkter som framfördes och hur händelsen ledde till en överväldigande seger för Wojnarovicz’ videoarbete. Inte heller att de religiösa extremisterna inte hade någon framgång, utställningen öppnades igen. I Bolzano blev Kippenberg visad och Vatikanen uttalade att man inte tänkte göra något. Vad som hände senare vore intressant att få veta mer om.

Det är liksom en viss skillnad. Trots allt.