Konsensus om vad som är bra konst i konsthistorien brukar inte vara något större problem. Rembrandt och Michelangelo är exempel på högsta kvalitet och dessa herrar intar alltid framträdande positioner i konsthistoriska översikter. Till de ovedersägligt stora kan också räknas Caravaggio även om hans resa i konsthistorien har varit något skakig. Först i vår tid har han uppnått fullt erkännande som första klassens mästare. Det finns skäl till det. Caravaggios sätt att behandla ljussättning, hans inträngande realistiska detaljer, dramatiken är något som skiljer sig från andrahandsfigurer som t ex Domenichino och Guercino. De senare höll dock relativt länge starkare konsthistoriska ställningar än Caravaggio. Idag förefaller det dock solklart att Caravaggio är långt intressantare.
Jag blev lite fundersam när jag för en tid sedan läste Sinziana Ravinis recension av Idris Kahns utställning på Göteborgs konsthall. Kahn har specialiserat sig på att fotografera andra konstnärers verk i otaliga bilder som han sedan sammanställer till en. Resultatet blir suddiga bilder men samtidigt med estetiska effekter. Idémässigt kan man tala om att han bokstavligen summer konstnärernas verk. Det är inte bara konstnärer som är föremål för hans metod. Även Koranen har fotograferats på detta sätt (men den kan förstås inte längre ställas ut). Emellertid fastnar Ravini för Kahn Caravaggiobild, dvs. hans 14 sista målningar överlagrade. Kahn har, menar hon, lyckats med att göra originalen bättre. Hon motiverar detta med:
”Caravaggios annars så stela kompositioner och smått dokumentaristiska stil (ett illmarigt försök att få dåtidens folk att tro ännu mer) får i Khans regi ett mystiskt, religiöst skimmer som närmar sig den gamle Rembrandt.”
Avfärdandet av Caravaggio torde drabba merparten av de gamla mästarna och att det skulle vara en vinst att få hans verk att bli som gamle Rembrandt har jag svårt att se som någon fördel. Och för övrigt, vad har 14 överlagrade bilder med Caravaggios verk att göra?
Ravini är förtjust i postproduktion och tycks anse att det är vägen att – i korrekt kontemporär anda – göra konsthistorien bättre. Men det finns en helt annan postproduktion som åtminstone är effektivare. Caravaggio är ett resultat av en sådan verksamhet, han upptäcktes på 1920-talet. Men på senare tid har hans ljusbehandling tilltalat och inspirerat filmmakare och fotografer. Rembrandt, El Greco och Vermeer van Delft är andra exempel på postproduktion i konsthistorien. Och inte minst den mest påfallande av alla sådana produkter: Artemisia Gentileschi; i Caravaggiotraditionen.
Idris Kahn är en konstnär med en metod. Hans bilder fängslar och fascinerar men hans summeringar av andras verk har naturligtvis ingen essens, det är bara en symbolisk representation. Lättsmält, lättsålt och inte dåligt. Men mer än så blir det nog inte. Hans utställning i Göteborgs konsthall pågår till den 21 augusti.
Idris Kahn: Caravaggio The Finale Years 2006
Michelangelo Caravaggio: Begravningen av Sankta Lucia 1608
”Vare det hur som det vill” är en bra konklusion.
Otroligt tråkig konstnär den där Kahn.
Instämmer..!