Ett ivrigt diskuterat ämne i konsten är konstens kunskapsproduktion. En av dem som går i spetsen för denna teori är Sarat Maharaj, curator för Göteborgsbiennalen och professor vid Malmö konsthögskola. Biennalen, som skall handla om kunskapsproduktion, har redan tjuvstartat och Johannes Björk är kritisk mot spektaklet (Kunstkritikk). Den kontemporära konsten skall vara ett alternativ till kapitalismen men det har hittills inte varit möjligt att komma underfund med på vilket sätt. För att finansiera försöken till kunskapsproduktion behövs de kapitalistiska finansiärerna vilka naturligtvis inser att ”alternativ” är ett bra varumärke, fritt och radikalt och totalt ofarligt.
För att bli ett alternativ till kapitalet måste konsten placera sig i vänsterpolitiken men inte för långt ut med tanke på att där numera bara finns en avgrund. Därmed tecknar sig istället en salongsrevolutionär möjlighet: Kunskap kan produceras genom diskursen, genom eviga utläggningar om en tänkt kunskapsproduktion som kan vändas och vridas med ändlösa referenser och citat från filosofiska och socialfilosofiska skriftställare. Maharaj, som enligt min mening var bättre förr, kan hålla föredrag och formulera sig med elokvens. Men det hjälper inte stort för varje gång kommer bumerangen tillbaka till uppgörelsen med kön, ras, klass, hierarkier och identitet.
Då vi numera står inför det faktum att konsten är global uppstår nya möjligheter. Konstens tillstånd kan faktiskt stå stilla eller drabbas av regression i den västerländska sfären samtidigt som den tar strid i andra delar av världen. Intressantast just nu är Ai Weiweis situation i Kina. Han blev, av diplomatiska skäl, lössläppt men till priset av tystnad på obestämt tid. Så får man stopp på en dissident. Hans kontemporära kollegor tiger som den kinesiska muren och endast Cao Fei (hon med avatarer och virtuella världar) har stött honom (Artnet).
Regression har flera skikt. Dels levererar det kontemporära inte vad man skulle önska och dels har populismen fått vatten på sin kvarn. I det senare avseendet tecknar sig avsevärda problem i Holland:
“The public, not the arts council or other experts, should be the people to decide what is ‘good art’, junior culture minister Halbe Zijlstra says in an interview with Vrij Nederland magazine.
Zijlstra is planning to make visitor numbers an important criterium in his plans for the arts and culture sector. ‘Otherwise it will be up to a small group to decide what should be subsidised,’ the junior minister said. ‘Art is for society and if society is not prepared to visit it, then something is fundamentally wrong.’”
Det här var i januari, nu låter det så här från högerregeringen (konservativliberaler, kristdemokrater och Geert Wilders PVV):
”The government plans to cut spending on the arts and culture by 25% from 2013, and has already increased the tax on theatre tickets from 6% to 19%. The performing and visual arts will be hardest hit.”
Man skall spara 20 miljoner Euro inom området bildkonst från januari 2013.