Del 1273: Att sjunga den globala konstens visa

Ett tilltagande bekymmer i den konsthistoriskt intresserade konstvärlden är ”Global konst”. Den genuina skriften ”Världskonsten” har funnits länge men, trots sitt omfång, har den endast i mindre utsträckning behandlat den utomeuropeiska konsten. Viljan och benägenheten att ta itu med all konst utanför västvärlden är nu intensiv. Uppgiften är inte lätt, inte bara att skriften ”Världskonsten” blir synnerligen omfångsrik, utan även hur man skall finna berättelser lik den vanliga konsthistoriens. Utvecklingslinjer kan läggas fram för t ex ”kinesisk konst” men de flesta områden kan inte erbjuda något liknande. Och under inga omständigheter skall det vara styrt av västerländska uppfattningar.

Det är nog ingen överdrift att hela denna cirkus i första hand inte är ett konsthistoriskt problem utan ett politiskt. En riktig ”postkolonialare” skulle man kunna säga. Om man struntar i det erbjuds betydligt enklare lösningar. Om vi börjar med det kontemporära har vi i den en global ordning som i det stora hela är problemfri. Alla är välkomna att delta i denna och alldeles särskilt uppmuntras periferierna. Dock är villkoren obönhörliga eftersom ämnessortering och diskursbildning är styrda med järnhänder. En konstnär får mer än gärna komma från Uganda eller Kirgizistan men bör oförbehållsamt markera sin identitet i en socialkritisk installation eller videorulle samt backa upp den med godtagbar diskurs. Den kontemporära konsten, genuint konceptuell som den är, har en helt och hållen västerländsk upprinnelse med konceptkonsten och Duchamp som bakgrund. Något utomeuropeiskt alternativ gives icke men ingen klagar på den saken eftersom det kontemporära i ett slag har erövrat det globala och kan erbjuda en i grunden tämligen enkel konsthistoria (som dock innehåller många ämnen och variationer).

Eftersom problemet sålunda kan reduceras till att handla om det historiska materialet kan saken lätt bringas under kontroll. De eventuella berättelserna från utomeuropeiskt håll har samtliga förlorat sin aktualitet eftersom de har ersatts av det kontemporära inom vilket de enbart kan tjäna som studieobjekt.

Det svårmod som ändå torde gripa en konsthistoriker inför den ändlösa förekomsten av utomeuropeiskt historiskt material kan skingras med en enkel åtgärd. Det rör sig om bilder och andra artefakter. Bilder behöver inte vara konst, bilder kan vara bilder. För övrigt är de flesta bilder inte konst. Annat kan räknas till hantverk eller vad man finner lämpligt. På så sätt kan hela det globala konsthistoriska problemet reduceras till mer eller mindre 0. Vad som blir kvar är en del impulser som kommit genom den västerländska modernismen och som kan spåras här och var.

Lockelsen att utnämna det utomeuropeiska materialet till konst kommer man inte ifrån. Men det skall inte ha någon annan betydelse än att man får datera det utnämnda materialet som konst från det datum det blev utnämnt. Objektens övriga historia behöver man inte bry sig om. När Duchamp presenterade sin pissoar som konstobjekt blev det inte nödvändigt för konsthistorikerna att skriva pissoarens konsthistoria.

Dessa rader som lite draghjälp åt symposiet ”Global Art” i Salzburg (29.7 – 30.7). Monica Juneja är given deltagare som varande professor i Global Art History at the Cluster of Excellence Asia and Europe in a Global Context, University of Heidelberg. En annan trotjänare i dessa sammanhang är emeritusprofessorn Hans Belting. Maria Lind är svensk representant.

Här ser man den globala fördelningen av seriösa konsttidskrifter.