Mustafa Can har väckt en del uppmärksamhet med sin sexnovell där han tar för sig av Fremskrittspartiets Siv Jensen. Novellen har publicerats på en norsk förlagsblogg. Receptionen har visat uttalade reservationer. Problemet ligger naturligtvis i att Can å ena sidan angriper rasismen (vilket alltid är korrekt) och å den andra sidan utdelar ett straffknull på en kvinna (vilket är grovt feministiskt inkorrekt). Åsa Linderborg på Aftonbladet menar att det inte är något bra uppslag och i Expressen hyser man en liknande uppfattning. Mats Kolmisoppi skyndar sig i hd att åberopa yttrandefriheten och dra paralleller till muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Själv menar författaren (norska Dagbladet): ”Innenfor kunsten er det lov å tøye grensene. Om noen kjenner seg beklemt, driter jeg i, sier Mustafa Can til Dagbladet.”
Jodå, man får töja på gränser i konsten men därmed inte sagt att det blir kvalitet. I novellen förekommer lite funderingar och litterärt orienterade formuleringar men det är svårt att komma ifrån att den domineras av sex som metod att förnedra sin antagonist. Och lika ofrånkomligt är att detta inte är särskilt sofistikerat. Om man t ex ser på de nidbilder (som rikligt förekommer på nätet) om profeten är det synnerligen vanligt att det rör sig om sex i olika former. Gärna grovt. Och i delar av den muslimska världen där jag är föremål för intresse är sex totalt dominerande. I de Facebookdiskussioner som jag tidigare nämnt är det regel att kvinnliga deltagare som debatterar omedelbart rubriceras som horor och det kan t ex låta så här: ”knullar din mamma din jävla horunge , och Sonja sug min kuk din jävla smuts ett ord till jag letar upp dig och bränner upp hela ditt hus jävla fittor”.
Om man inte har någon alldeles särskild avsikt med att använda den här tekniken kan den knappast rekommenderas. Cans konstprojekt verkar inte göra något annat än att överskrida en gräns som skall göra det intressant att utnyttja straffknull på kvinnor, en högst tvivelaktig vinst.
Ett exempel som också hör hit handlar om gårdagens till synes så oskyldiga rapport från ”Ditt liv är här”. Jag nämnde namnet på den skådespelare som hade rollen att spela Vilks. Namnet är nu borttaget eftersom det fick konsekvenser. Hon utsattes tämligen omedelbart efter publiceringen för upprepade sextrakasserier per telefon.
Har just läst Mustafa Cans novell på norsk förlagsblogg.
Som kvinna får man vissa betänkligheter över denne mans
funderingar kring en kvinnas sexliv. Löper frustreringen
över rasism amok i hans föreställningsvärld, och varför
just den sexuella, eller är detta ett önsketänkande som
han inte förmår applicera på något annat än ett tänkt
förlopp med en antagonist. Och på så sätt dölja sitt
rätta väsen.
”Namnet är nu borttaget eftersom det fick konsekvenser.”
Så det halva ansiktet var inte en artefakt utan en retuschering?
Dock icke, texten under bilden har ändrats.
Mustafa Can’s sexnovelle er interessant set i konteksten af overfaldsvoldtægter i Oslo. Can’s sammenblanding af sexuel attraktion af kvinden og samtidige afsky for dennes selvstændige tanker rammer lige ned i et samfundsproblem, som i hans skildring tilsyneladende er kulturelt/psykologisk forankret snarere end socialt?
Det skulle vara intressant att veta hur hur många av trakassörerna som pratade med MENA-brytning.
Det som är intressant kan ju också vara den frekventa användningen av våldtäkter i olika krig och konfliker. Jag tycker att ett provocerande verk kan lyfta fram detta men ”Om noen kjenner seg beklemt, driter jeg i, sier Mustafa Can til Dagbladet” är naturligvis högst osympatiskt och konstverkets provokation gör knappast världen till en drägligare plats.
Apropå straffknull. Undrar om det var det som profeten ägnade sig åt med stackars lilla Aisha/Elin Lantz:
http://wikiislam.net/wiki/Aisha%27s_Age_of_Consummation
http://sv.wikipedia.org/wiki/Aisha
Sahih Bukhari, 7:62:88
”Profeten skrev äktenskapskontrakt med Aisha när hon var 6 år gammal och fullbordade sitt äktenskap med henne när hon var 9 år och hon stannade hos honom i 9 år.”
Sahih Bukhari, 8:151
”Jag brukade leka med dockor i Profetens närvaro. Mina lekkamrater brukade vara hos mig, men när Allahs apostel kom hem till oss brukade de gömma sig. Profeten brukade då ropa på dem, att de skulle komma och leka med mig.”
Sahih Bukhari, 5:58:234
”Profeten förlovade sig med mig när jag var en flicka på 6 år. Vi färdades till Medina och bodde hos Harith Kharzraj. Då blev jag sjuk och mitt hår föll av. Senare växte mitt hår ut igen och min mor, Um Ruman, kom till mig när jag lekte i gungorna med några andra flickor. Hon ropade på mig, och jag gick till henne, utan att veta vad som väntade mig. Hon tog mig i handen och gjorde så jag stod i dörröppningen till huset. Jag kunde inte andas, och när jag fick andan tillbaka tog hon vatten och skrubbade mitt ansikte och huvud. Sedan tog hon in mig i huset. Inne i huset fanns några Ansari-kvinnor, som sade: ‘Bästa önskningar och Allahs välsignelse.’ Min mor lämnade mig till dem, och de förberedde mig för äktenskap.”
Sådana här indirekta an
grepp (att försöka göra någon kvinna till objekt för intrikata fantasier genom uttalade och verbalt outtalade budskap)det kännetecknar en entydig narcissist, som på med lömska metoder försöker förgöra sina (potentiella, inbillade eller verkliga) rivaler och meningsmotståndare. Av någon anledning verkar det vara övervägande män som nyttjar sådana här metoder och då spelar det ingen om roll om man företräder yttrandefrihet och humanism….Det förekommer stundtals även i argumenteringen på Vilks blogg. Det är faktiskt kvinnor som på grund av sitt kön oftast blir föremål för dessa attacker. Den perverse behöver också publik för att genera och dränka den andre för att hålla sitt eget huvud ovanför vattenytan. Det kan även yttra sig som skämt, denna cynism.
Maggie,
Litteraturen har altid beskæftiget sig med menneskers (og i særdeleshed) mænds forholden sig til sexuelle magtforhold og er eminent repræsenteret ved eks. Henry Miller og Charles Bukowski.
En væsentlig forskel fra disse klassikere er i Mustafa Can’s skildring dog den manglende stillingtagen til egen position. Can formår kun at skildre sig selv i kraft af andres ytringer – måske er det her vi skal finde problematikken omkring ytringsfrihed? At andres ytringer for nogle personer ikke stimulerer en selvstændig position eller har en katalyserende effekt, men direkte fylder personen med indhold. Såfremt dette er tilfældet giver det mening, at nogle grupperinger søger at hindre andre mennesker i at ytre sig.
En udvikling henimod fravær af kritisk dialog udgør en væsentlig udfordring for vestlig humanistisk tænkning – det er en stor og prisværdig opgave at begavede mennesker som Vilks italesætter dette forhold.
Skulle verkligen älska en kommentar från tex Mo Skinka Mad på mitt inlägg som egentligen endast är en copy/paste från dennes tro. Det kommer nog inte att hända för det går inte att bemöta denna infantila dumhet från hans egen övertygelse. Det blir liksom elavbrott i huvudet när man ska försvara brottet. Men, mycket spännande om han tar utmaningen minst sagt.
Johan,
Visst kan jag anta utmaningen men om det blir spännande vill kan jag inte lova.
För det första, din kommentar passar alldeles utmärkt på Snusk Vilks.net.
För det andra, du skall inte slösa din tid på ahadither i syfte att tillfredställa ditt snuskbehov – där finns nämnligen inget sådant att hämta.
För det tredje, jag så tycker vi skall föra konversationen på tu man hand – bara du och jag.
Det är alltid trevligare att veta vem man har att göra med när man skall dryfta teologiska spörsmål.
Any time whiteboy….