Jag nämnde för någon vecka sedan att jag skulle skriva något om konstforskning. Här är några rader om den saken. Det rör sig alltså om konst-som-forskning och den breder ut sig med akademisering av konsten liksom att konstnärerna erövrar doktorshattar. Under fjolårets Manifesta i Murcia hölls ett seminarium med ett antal sådana forskare bland vilka vi bland andra återfinner doktorerna Matts Leiderstam och Magnus Bärtås. Rapporten från Murcia är omfattande men den bjuder på en intressant läsning. Den går också att se det i en komplett videoupptagning.
För att sammanfatta: Forskningen skall tjäna syftet att forska om konstnärens process när denne skapar ett konstprojekt, vidare att innehålla någon form av ny kunskap samt att prestera ett konstprojekt. När curatorer genomför sådan forskning liknar den emellertid i större utsträckning traditionell forskning med tillägget att materialet också redovisas i en utställning.
Studerar man Matts Leiderstams senaste forskningsprojekt, vilket i stor utsträckning handlar om det romantiska landskapsmåleriet i Düsseldorf, slås, åtminstone jag, av skillnaden gentemot traditionell forskning. Målsättningen, vilken alltid definieras i traditionell forskning, ersätts av att mynna ut i en utställning. I Leiderstams fall kan denna sammanfattas med att han vill skapa ”ett landskap av landskap”. Den intressanta frågan är hur man skall bedöma ett sådant arbete. Föreligger det en skillnad mellan ett bra konstprojekt och ett bra konstforskningsprojekt? De ovan angivna kriterierna för konstforskning, hur skall de värderas? Har Leiderstams projekt gett oss en fördjupad insikt i vad den konstnärliga processen är för något? Knappast har han, eller någon annan, lyckats med det. Något man inte heller kan förvänta sig eftersom det inte är troligt att den konstnärliga kreativiteten är annorlunda än andra kreativa processer. Emellertid är det vanligt att det finns en övertro på att konstnären är något speciellt varför man antagligen kommer att fortsätta att undersöka den saken. Har Leiderstam förmedlat någon intressant kunskap? Visserligen är det både givande och kunskapsrikt att lyssna på Leiderstams redogörelse men han säger knappast något som inte är känt genom konsthistorien. Så återstår konstprojektet. Det hjälper inte stort om hans handledare och andra anser att det är bra, det blir underligt om konsthögskolorna skulle producera en egen kvalitetsnorm som inte är underkastad den kontemporära konstvärldens bedömning. Leiderstam torde vara den främsta kontemporäre konstdoktorn med sin placering 1.127 på artfacts. Men hans position har inte mycket att göra med hans forskningsgärning. Man skulle nog kunna säga att han har den trots sin forskning. Han lyckas också väl med att distansera sig från det akademiska. Han betonar ärligt att hans intresse handlar om att göra ett konstprojekt och att kunna finansiera det.
Leiderstams handledare Sarat Maharaj säger i sin kommentar att han inte kan vara ”handledare” till Leiderstam. Riktigt nog, Leiderstams konstprojekt är något som handledare normalt sätt inte kan lägga sig i. Istället ägnar han en stor del åt kommentaren åt sitt favoritämne: Att konsten är global. Konstforskning, påstår han, är inget som den västliga världen har kommit på. Sådan finns överallt och han hänvisar till att två curatorer, en från Thailand och en från Japan, doktorerade i Malmö. Ja, inte doktorerade de i sina hemländer. Jag kan inte se annat än att konstforskning är en helt och hållet västerländsk uppfinning som måhända kan spridas världen över. Idén om att forska om sig själv hänför han till indisk visdom och Brechts teateridéer inspirerade av japansk teater. Estetiskt konnässörskap återfinner han i Kina. Om det möjligen skulle finnas paralleller behövs det nog lite mera utvecklade tankegångar. Vidare är han övertygad om att den stela relationen mellan forskarstudenten och handledaren (i England) försvann genom att studenter från andra länder dök upp och var väldigt känslofyllda. Förmodligen kommer vi snart att få höra att Internet var vanligt i Asien under medeltiden.
J W Schirmer: Efter stormen, 1849
Tack för att du kritiskt granskar detta med konstforskning. Tron på konstnären som geni dammas av vid behov, här kommer den till pass för att motivera en forskning som inte vill bli bedömd enligt normer som gäller för vetenskapliga studier. Bättre i så fall att som Leiderstam vara ärlig med sitt motiv: att det hela handlar om att kunna finansiera tidskrävande konstprojekt.
Jag har träffat en del bildkonstnärer som på fullt allvar menar att de bedriver forskning enbart genom att måla och att den färdiga tavlan är själva forskningsresultatet. Dessutom vill de att detta ska jämställs med annan forskning utan att behöva redovisa för hur de kom fram till slutresultatet. De menar att konstmåleri är en så speciell form av forskning att de också ska ha andra regler.
Osiris. Genom att tänja på begreppet forskning kan det mesta bli ”forskning”. Men dock är det en helt annan sak att få bekräftelse från den egentliga forskningsvärlden. Konstforskningen har ännu inte nått dit. Om man så önskar kan man säga att handboll är en speciell form av fotboll och att den kräver egna regler.
Vilks, du måste vara världens mest självgoda människa. Det är så att man gäspar sig genom bloggen. Du skriver bara om dig själv, hela tiden, direkt och indirekt, allt relateras till, just det: dig. I själva verket är du inte mer intressant än andra fanatiker, inte minst de du attackerar. Du är, i jämförelse med dem, bara mindre fanatisk. Du är kraftigt etnocentrisk, och i ärlighetens namn lika oitressant som alla andra desperata provokatörer som törstar efter uppmärksamhet.
Filks,
När man läser din kommentar blir man klar över att det fortfarande existerar en underklass i Sverige. Men en intellektuell underklass som är oförmögen att skilja på sak och person och som utan att reflektera jämställer ateistiska ståndpunkter med våldets apologeter och inte förmår skilja ett argument från en våldshandling.
Du skojar väl? Bara i Sverige – ha, ha. 😉
Förresten – hur ser du dig själv? Som överklass eller underklass?
För de som bara läser här, så envisas jag att lägga in/ut mina tankar från annorstädes, dvs även här.
Iofs (kul förkortning, visst är det?)… alltså:
Å ena sidan, så borde jag nog ha putsas på det hela, innan jag delade med mig, då inte alla kan läsa mina tankar.
Å andra sidan, då inte alla kan läsa mina tankar – så får jag väl finna mig i, att det är så. Och ändå framhärda i att jag tänker som jag gör?
Mitt inlägg:
Jag förstår mig inte på nutidens begrepp om konservativ/radikal.
Måhända så är jag ”fast ”i en annan tid?
I den ”tiden” så betydde i alla fall konservativ, att man inte ville förändra saker alls/”hyllade gamla ideal”. Radikal innebar att man ville förändra, på gott och på ont – och till varje omedvetet pris kanske?
Idag så inbillar jag mig, att dessa båda funktioner samverkar i ett givet samspel för mänsklighetens utveckling, som det kanske alltid gjort? Och gör?
Precis som jag hörde i ett TV-program nyligen, som svar på en fråga om traditioner – ”Vi bevara de traditioner som är bra, och struntar i de som inte är det.” Det mest begåvade som jag hört på mycket länge.
Det jag inte förstår, är alltså hur man kan kalla det för radikal islam? Det som ju verkligen har något från mycket lång tid tillbaks, som ideal. Kan inte se något som helst radikalt i det… i min ”gamla” uppfattning om vad som är radikalt.
Om nu inte radikalt nuförtiden bara är synonymt med… ja, vete katten – lite ilsk kanske?
Så kanske det bara handlar om pengar/välstånd. Möjligen? Och då är vi ju tillbaks i det gamla vanliga ”radikalt” kanske… 🙂
Cecilia
PS. Är som alltid helt ”hocked” på de radikal konservativa och de konservativa radikala. Vad vore världen utan dem?
Cecilia,
Ingetdera. Jag är snarare vägen, sanningen och livet:-)
Cecilia,
Att vara radikal betyder att man vill går till roten av något. Ordet kommer av latinets radix, som betyder rot. Man kan vara radikal vad som helst.
Ideen om at værket som resultat af en kunstnerisk proces kan udgøre dokumentation for forskning er logisk forkert.
Såfremt t.ex. et maleri udgør resultat skal dette ud fra traditionelt forskning samtidigt opfattes som det empiriske grundlag for en mulig gentagelse af processen i.e. falsificering. Men da man ikke meningsfuldt kan reducere validiteten af en kunstnerisk proces til om resultatet lader sig genskabe, må man se om andre videnskabelige metoder er anvendelige.
Vi kan ifht. koncept-kunsten komme ganske nær en videnskabelig tradition i form af idéen om hvad der lader sig rationelt beskrive i.e. den rene tanke, men her lades selve værket ofte i stikken og overtages af litteraturvidenskaben.
Semiotikken har været forsøgt anvendt på kunsten, men har vist sig utilstrækkelig til at forklare oplevelsen af kunst på tværs af kulturer og savner en kropslig forankring.
Kunstens væsen som et kontekstuelt forhold mellem menneske og virkelighed er for mig at se bedst beskrevet af Douglas Adams, her om universet – men lige så godt om kunsten:
”There is a theory which states that if ever for any reason anyone discovers what exactly the Universe is for and why it is here it will instantly disappear and be replaced by something even more bizarre and inexplicable. There is another that states that this has already happened.”
Marius. I konst-som-forskning är man klar över att det inte räcker med att producera ett verk. I tillägg skall konstforskaren göra en diskursiv framställning i text för att beskriva vad som sker. Det är ingen enkel uppgift särskilt som den implicerar att det skall finnas något ”särskilt” att hämta i konstnärens kreativa process. Och hur detta skall koordineras med dert producerade verket är en olöst gåta.
Lars Vilks,
Det glæder mig, at man i konst-som-forskning ikke forfalder til de mest åbenlyse problemstillinger. Ligeledes glæder det mig, at kunstnere søger at erobre teori om kunst tilbage fra kunsthistorikere og kuratorer.
Når jeg opponerer mod kunstprojektet som element i et forskningsresultat er det med tanke på demarkationsproblemet. Det må være uhyre vanskeligt, at vurdere det forskningsmæssige indhold isoleret fra det kunstneriske – ligesom jeg ikke umiddelbart kan gennemskue hvordan man kan vurdere indsigt i en proces som ikke er mulig for andre entydigt at gentage. Det hviler naturligvis på vægtningen af kunstprojektet i forskningsresultatet – måske accentuerer jeg dette i for høj en grad.
Res er för Pär Ström!
http://www.youtube.com/watch?v=bixYDc_fNxk
AVE!
Filks, Du behöver inte vara här, välj det som passar dig. Tack Humanist gillar ofta det du skriver, vad skönt med kunniga människor, precis som Lars är med sitt konst kunnande som han ger oss alla det är generöst i allra högsta grad.
Jag antar att det handlar om vilket forskningsproblem det är som skall dryftas. Om Metoden för att exempelvis pröva ett filosofiskt påstående är en konstnärlig process så är väl det utmärkt. Få discipliner eller fenomen ligger så nära filosofin som konsten. Forskning ska ju ändå vara forskande och inte begränsande, trots sitt regelverk.
Dessutom ska konsten verka i alla rum. Puss
Jeg tror man skal passe på, at kunsten ikke begrænses af de krav der knytter sig til forskning. Hvis vi stiller andre videnskabelige kriterier op for kunst end til alt andet, så har vi netop begrænset kunsten på samme måde som når vi stiller andre krav til et barn eller end handicappet.
Kunst må ikke degraderes til pseudovidenskab.