Del 1285: Den singulära teatern

Det norska terrordramat beskrevs inledningsvis som ofattbart och oförståeligt. Som en singularitet med ett irrationellt ursprung. Men det förhållandet har snabbt förändrats. På samma sätt som ett gränsöverskridande konstverk aldrig kan behålla sin singularitet förklaras och förklaras det norska dådet i spaltkilometrar. Det första som brukar påpekas om konstverk som radikalt bryter med gångbara mönster är att det egentligen inte rör sig om något nytt. Samma tankegångar produceras kring terroristens verk, det är inget nytt, hans tankegångar är välkända. Inte ens det monstruösa i utförandet är helt överraskande, högerextrema yttringar som drabbat oskyldiga har förekommit tidigare. Vad som dock gör det här fallet unikt är graden av teknisk perfektion och psykologisk kontroll, en individ (åtminstone som det hittills har framgått) har lyckats utföra en handling med oerhörd effektivitet kombinerad med sparsamma resurser.

Så framskymtar emellertid hans galenskap där han betraktar sig som ledare för ett korståg som skall ställa världen till rätta. Den estetik han använder sig är, liksom nazisternas, kitschens. Riddaren, frimuraren, den uniformerade och, i det här fallet den självvalde, anföraren. Men det är ändå en galenskap som vi kan förstå, hans extrema ideologi är långt ifrån ovanlig, att han faktiskt utför det med full kallblodighet är ovanligt men inte obegripligt.

Den vägande frågan om Breivik är dock om han opererar helt ensam eller om det ligger något bakom hans påstående om att det finns fler liknande ”celler”. Finns det någon risk att fler följer hans exempel? Det är återigen en fråga som hör samman med singulariteten. Det som har skett en gång och som kan förbindas till något begripligt kan inträffa igen. Frågan om varför det inträffar är nu, oundvikligt, ett redskap för politiska spekulationer. När det gäller islamistiska terrorister är de vanliga bakgrundsförklaringarna antingen att de är reaktioner på främlingsfientlighet och kriget mot terrorism alternativt att de ingår i radikala grupper som med alla medel vill skapa ett världsherradöme. Iverksättandet av Breiviks storskaliga terrordåd torde dock som högerextrem handling vara unikt och därför något som kräver en särskild berättelse. Terrordådet är naturligtvis gynnsamt för vänstersidan som på bred front kan gå till offensiv; medan Stockholmsbombaren, när det begav sig, blev en tillgång för högersidan. Ny energi i en given politisk dragkamp.

Bengt Göransson försöker sig på ett större grepp i en artikel i Expressen. Han menar att ”Terrorism bekämpas bäst med idéer, ¬ aldrig med knytnävar.” Man får nog modifiera detta uttalande något, ibland behövs nog knytnävarna. Han passar också på att slå ett slag för jämlikheten: ”Att förmå se sina medmänniskor som ¬likar är i själva verket grunden för ett ¬ demokratiskt tänkande.” Lätt att säga men vilka konsekvenser skall detta föra med sig? Man kommer inte mycket längre än till samma springande punkt: Vilka regler skall gälla för alla dessa jämlika?

Terrordramat har nu kommit i det stadium då det övergår i den massmediala dramatiken. Intet är så intressant som antihjälten Breivik som under några veckor kommer att befinna sig i mediernas upphettade intressesfär. Sakta men säkert övergår den faktiska tragedin i den teatrala.