Det tacksamma med bilder är att de ofta kan anpassas till betraktarens behov och sinne. Detta slog mig när Mårten Arndtzén framkastade (SR) sin upplevelse av Axess Magasins omslagsbild. Arndtzén, vars konstkritiska uppdrag rikt brukar kompletteras med politiska ståndpunkter, tvekade inte att uttala sig bestämt:
”Det är en mycket hotfull bild, som leder tankarna till allt från maskerade bankrånare till Halloweenfilmernas massmördare Mike Myers.”
Lite väl kategoriskt i min smak. Om man bortser från Arndtzéns politiska övertygelse och studerar bilden utan några fördomar borde den nog kunna testas med alternativa möjligheter.
Det klassiska testet innan man faller i farstun är naturligtvis:
”Jag har precis lämnat in min självdeklaration”
En annan möjlighet är: ”Fix och färdig för karnevalen i Venedig”
Den givna kontexten är mångkulturen men även med den inkopplad är det inte givet hur bilden skall uppfattas. Varför skulle den vara hotfull? Är det så att för Arndtzén är varje mörkhyad man med en teatermask en presumtiv massmördare?
Snacka om fördomar – Ute i bushen tror man att i storstäderna går alla på gym, bär äkta Lois Vuittonväskor och klarar inte av en skogspromenad. Och så denna provinsiella skräck för självdeklarationen.
Problemet är inte deklarationen utan det är det rörliga
sanningssägandet från deklaranten.
Är inte Mårten A en sån där kritiker som bara har en infallsvinkel på bildkonst – att allt ska mallas in i en samtids(vänsteristisk) kontext?
Har nån hört honom bara tala så där sökande in i mikrofonen, meditativt som SR-kollegan Mats Arvidsson är så bra på?
Har inte Bengt Lagerkvist och Carlo Derkert några som går i deras fotspår?