I mitt senaste inlägg nämnde jag att konstnärslistan för den kommande Istanbulbiennalen skulle hållas hemlig. Curatorerna säger dock att den inte är hemligstämplad utan att man enbart vill hålla den dold. Denna skillnad betyder att namnen, i viss utsträckning, redan har kommit ut. Man kan slå fast att det blir en viss latinsk profilering av Istanbul något som inte är oväntat med tanke på att curatorerna kommer från Syd- och Mellanamerika. Ett intressant faktum är att den svenske konstnären Runo Lagomarsino (född i Argentina, uppvuxen i Sverige och utbildad på Valand och Malmö Konsthögskola) är med. Det finns anledning att börja ta honom på allvar. Han har en ranking på 3.599 men ser man på hans karriärkurva är den imponerande.
2010 deltog han i Modernautställningen och i år torde han slå svenskt rekord i biennalfrekvens. Han är samtidigt med i Venedig, Prag och sålunda Istanbul. Nätverk bygger som bekant konstnärliga karriärer och förbindelsen mellan konstnären och de båda curatorerna för Istanbulbiennalen Pedrosa och Hoffmann kan man se när han deltog i en utställning 2009 i São Paulo. Lagomarsino är uttalat socialkritisk konstnär och han kan snabbt få fram relevanta projekt. Tillsammans med Klara Lidén är Lagomarsino en av våra få ”emerging artists”.
Ett radioprogram som gick igår i P1 om Nimis kan jag passa på att rekommendera.
Hej Lars!
Jag kommenterar hejvilt över flera inlägg.
1. Kim West är, förmodar jag, en hon och inte en han. (Såvida det är den person jag antar det är!)
2. Av biennalerna så tycker jag personligen Lyonbiennalen verkar lovande, helt utifrån vad som skrivs. Där finns potential men vad det sen blir är ju en annan femma. Istanbul verkar aningen förbryllande, vilket får ses som det positiva i sammanhanget.
3. Angående lovande konstnärer så har Runo länge varit posterpojke för politiska förhoppningar i konstvärlden, men är tillräckligt estetisk för att ”passa in” just nu. Roligt nog så var han väldigt ung när han blev konststudent och blev då, enligt uppgift, föremål för drömmar om konstnärligt geni. Nåväl.
Verken i sig är inte speciellt spännande (enligt min mening), framgången hör i hög grad ihop med att han lärt känna aktörer från två, egentligen, rätt så olika fält – konst som politik / konst som estetik (diskuterar inte huruvida benämningarna passar) och lyckats bli hyffsat populär bland båda. Jag tror Klara Lidén har enklare för sig i framtiden – hon är generellt mindre illustrativ i det hon gör, och mer förbryllande i sina utsagor, medan Runo verkar göra exakt det han förväntas göra. Helt klart är båda light, som jag ser det.
Rasmus. Angående Kim West anser i varje fall norska Kunstkritikk att det är en han. Om de aktuella biennalerna är det nog så att de lovar mer än de kan hålla.
Lars Vilks,
Knepigt där med unisexnamn. Kim West har hittills möjligheten att vara känd och inkognito samtidigt.
Visst lovar de mer. Man kan drömma mer potential än det går att frammana.