Del 1294: Konstens kamp mot kapitalismen

För en tid sedan skrev jag om senaste Palettennumret (2011:2) vars tema är konstens autonomi och motståndet mot kapitalismen. Den notisen utgick ifrån pressreleasen. Nu har jag läst mig genom numret och jag kan inte säga att jag har ändrat uppfattning. Dock skall utan vidare sägas att numret är läsvärt eftersom det berör samtida strävanden att få konstens socialkritik att fungera.

Populära begrepp, hämtade från Marx är formell och reell subsumtion vilket i två artiklar med hög abstraktionsnivå av Josefine Wikström och Johannes Björk appliceras på konsten. Subsumtion innebär att kapitalismen övertar äldre verksamheter och omsätter dem i kapitalistisk anda. Den formella betyder att verksamheten förvaltas enligt kapitalist/förvärvsarbetare medan den reella utvecklar mera lönsamma arbetsformer. Detta passar in i dagens kognitiva kapitalism där alla aspekter av tillvaron kan inordnas som en form av konsumtion. I en tid när allt kan göras konsumentvänligt blir det ytterst svårt att komma undan den neoliberala allt uppslukande kapitalismen.

Konstens autonomi är därför inte en fråga om områdets egenart utan om det finns någon möjlighet att det inte skall bli en del av det kapitalistiska systemet. Konstens egenart är väl skyddad, konsten är en sak för konstvärlden. Men konstvärlden är naturligtvis en del av marknaden och vad som än dyker upp kan det tämligen omedelbart omsättas i pekuniär konsumtion.

Sinziana Ravini har i en av artiklarna ”Autonomi i neoliberalismens tidsålder” en rad förslag om hur konstnärerna skall göra slut på kapitalismen: ”Lösningen finns i blandekonomiska mikroorgansiationer som lyckas inkorporera både statliga och privata kapitalflöden för att redistribuera ett mer rättvist ’kommunistisk[t] kapital’. Organisationer som arbetar över nationsgränserna, som infiltrerar och destabiliserar de befintliga strukturerna genom nya, poetiskt upproriska och backantiska livsformer.”

En varning till allmänheten torde vara på sin plats. Konstvärldens radikaler och deras samarbetspartner kan utgöra livsfara när de drar omkring i sina backantiska uppror. Backanter kan, när de uppnår extatiska tillstånd, urskillningslöst slita dem de händelsevis möter i stycken.

Basreceptet för Ravini är emellertid ”imaginär politik” vilket innebär att konstvärldens aktörer (förmodligen begränsat till den radikala sektorn av den internationella samtidskonsten) tillsammans med autonoma grupper kollektivt skall drömma fram utopier. Tillåter man bara oliktänkande menar Ravini att ”då kan utopin bli ett politiskt verktyg för radikal och bestående social förändring”.

Dessa abstrakta funderingar är naturligtvis svåra att återfinna i konstvärldens aktiviteter. Ravini har dock en rad exempel. Man kan följa deras karriärutveckling på artfacts: Den franske konstnären Bertille Bak (20.133). Swoon/Caledonia Curry (4.376), den ryska gruppen Collective Action som har börjat rusa uppåt med sitt deltagande i den pågående Venedigbienalen (6.843). Hon nämner också de väletablerade trotjänarna Sanja Ivekovic (407) och Tania Bruguera (618). Konstvärlden har givetvis öppnat sin kapitalistiska famn för dessa pikanta revoltörer.

Så mycket med konst har Ravinis funderingar inte att göra. Hon sätter likhetstecken mellan fyndig kreativitet och konst, något som försvårar hela idén om konstens autonomi. Liksom att hon är en av förespråkarna för att sudda ut gränsen mellan konst och liv. Som jag många gånger har påpekat är konstens högdiskurs och dess obegriplighetsfaktor en effektiv stoppkloss för att det skall kunna bli någon förening.

Djärvast i detta Palettennummer är dock Sven-Olov Wallensteins artikel om Alexander Gottlieb Baumgarten. Inte själva artikeln utan att artikelförfattaren avbildas rökande. Politiskt inkorrekt så det förslår.

Walle i röktagen