Bonniers konsthall har öppnat höstsäsongen med temat ”translation”: ”Spiralen och kvadraten. Övningar i översättbarhet.” Jag har inte sett utställningen men kommer att göra det om ett par veckor. Det finns ändå en del att fundera kring. Mårten Arndtzén har recenserat utställningen (SR) och säger: ”eftersom Bonniers konsthall håller sig väl au jour med trenderna i den stora konstvärlden var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se en utställning om saken på Bonniers.”
Frågan är om det är särskilt trendkänsligt, ”översättningar” av och mellan kulturer har valsat runt både i och utanför konsten ett bra tag. Tankarna går osökt till Sarat Maharaj som från slutet av 1990-talet profilerade sig med översättningsbegreppet för att tränga in i de postkoloniala äventyren som blev en så stor sak i konsten. En utgångspunkt var Richard Hamiltons typografiska översättning av Duchamps anteckningar till ”The Green Box”. Hamilton kunde inte franska men såg det som en fördel (Se t ex Birnbaums intervju med Maharaj i Artforum 2002). Ett annat exempel är professor Nikos Papastergiadis som 1999 skrev texten ”Cultural translation and its limits”. På biennalerna har begreppet opererat i samma takt som postkolonialismen vann insteg. För att kunna bli användbart i konsten måste ”översättning” uppfattas mycket fritt och är mera ett sätt att arbeta än någon egentlig översättning. Bonniers utställning, som Arndtzén mycket riktat påpekar, är en utställning med övervägande brasilianska konstnärer. Men det går inte att ha det som tema. Den postkoloniala översättningsövningen är en kompensationsgest där den västerländska konstuppfattningen framgångsrikt skall utmanas. Den får ju inte dominera. I den här utställningen blir det inte så mycket av det. Utställarna är välkända kontemporära och det blir svårt att tala om översättningar på annat sätt än metaforiskt. De uttrycker sig alla på det språk som under en längre tid har varit konstvärldens självklara modersmål. ”Översättning” kan lätt bli en ironisk term eftersom samtidskonsten förvandlar alternativrörelser från jordens alla hörn till Den Internationella Samtidskonstens Språk. Det västerländska konstbegreppet har inte förändrats utan förstärkts genom nya tillskott som kan tillfredsställa dess omätliga behov av nyhet och originalitet. Allt kan med andra ord tämligen obehindrat översättas till det kontemporära språket. Den som inte förstår det kommer obönhörligen att exkluderas.
Öyvind Fahlström är också med. Han är född i Brasilien och kom till Sverige vid 11 års ålder. På artfacts har han tidigare varit noterad som brasilianare men det har nu ändrats till svensk. Där går det för övrigt bra för Fahlström (556) som har passerat Johanna Billing (577) och närmar sig Nathalie Djurberg (543). Den stränge och politiskt medvetne Arndtzén ser i Fahlström en ljusglimt i utställningen:
”…i sina mogna verk ville han något mer. Förstå och beskriva hur världen fungerar, kanske till och med förändra den.
En naiv och utsiktslös ambition för en konstnär, kanske. Men utan den blir det ganska tomt.”
Onekligen piggar det upp med lite radikal utopi. Fahlström hade samhällsvisioner som han lade fram i en debattartikel 1965, ”Det extatiska samhället”. Bland hans många förslag kan nämnas att ersätta alkoholen med det han kallar för ”goda droger”, fängelser med rehabilitering. Politiker skall bytas ut mot genier, En FN-bataljon istället för försvar medan biståndsarbetare och kulturhus skulle ersättas av nöjeshus där det skulle vara tillåtet för alla att bete sig så galet man önskade.
Den sortens idéer är inte vanliga i den undersökande socialkritiken. När man idag ställer ut Fahlström (som naturligtvis inte kände till den konstriktningen) kan man säga att man får socialkritiken översatt till Fahlström.
En av de deltagande konstnärerna är Natascha Sadr Haghighian (1.082). Man kan se hennes projekt El Paso här. Ett bra exempel på ett kontemporärt standarsprojekt. Haghighian har lagt upp ett cv-register som är fritt att låna ifrån om man så önskar. Jag tycker dock att det kunde ha gjorts mycket bättre.
Det ska bli intressant att läsa vad Vilks tycker om utställningen Spiralen och kvadraten när han sett den. Nu konstaterar jag att vi har samma åsikt om tidigare utställningar i konsthallen. Vi gillade båda Gardar Eide Einarssons radikala samhällsanalys, och vi har samma önskemål om kommande utställningar! Allt detta inhämtar jag i konthallens nys tidskrift, där Vilks är intervjuad.
Cristina Karlstam