Del 1305: Realistisk och postkolonial skönhet

I samtidskonsten är det inte möjligt att skapa ett ”object of beauty”. En utställning som berör detta ämne blir en utställning om Det Sköna. Som t ex den som öppnar den 20 september på Austrian Cultural Forum i New York. Skönheten som en social konstruktion, relativiserad. Den ståndpunkten möter inget allvarligt motstånd och med all rätt. För övrigt är Det Sköna svårt att hålla fast vid då det omedelbart kommer att omfatta det vidare begreppet ”estetiskt uttryck”. När något är tilltalande eller engagerande i estetisk mening som konst är detta alltid otillräckligt. Det krävs en institution som kan göra det värdigt och intressant: Estetiskt intressant för att det handlar om det och det. Först då kan det bli en korrekt svindlande upplevelse.

Samtidskonsten är sålunda om någonting som kan vara vad som helst – som äger relevans i konstvärlden. Det problem som uppstått är att den i dominerande utsträckning har blivit moralens väktare. Konsten får vara fri endast under betingelsen att den visar den korrekta moralen, en moral som i stor utsträckning är densamma som de ledande riksdagspartiernas. Bortsett från att den från sina konstsalonger bekämpar kapitalismen och neoliberalismen vilka samtidigt finansierar den.

Konst är emellertid också konflikt och förnyelse något som inte är så lätt att uppbringa i en konstvärld av enighet. I Sverige har Johan Lundberg och kretsen kring Axess fått äran av att betraktas som en intressant motståndare. Konstkritikersamfundet har utannonserat att det skall avhållas en diskussion (4 okt) ”Realismen – finns den? Ett samtal om 2000-talets drömmar om en riktig realism och samtidskonstens mångriktade realismer.” Detta i samband med att det nya numret om Konstperspektiv (Tema ”Radikalrealister?”). Det kan vara värt att kasta ett öga på presentationen där några vinnande citat kan läsas: ”Innerst inne är man alltid ensam” eller ”Känslan av sensommarsol över huden”. Det är alltså inte Axess som propagerar för konstens existentiella och sinnliga överhöghet men det låter olycksbådande. Men Axess florerar också i diskussionen alldenstund Therese Bohman medverkar. Och då en ny bok är på ingående med Lundberg som redaktör, Under omprövning. En antologi om konst, kanon och kvalitet, anar man att Bohman antagligen får gå i försvarsställning. Lustigt nog är det deklarerade innehållet delvis detsamma som den bok som jag just har överlämnat till tryckeriet. Men där lär nog likheten också ta slut. I vart fall är Lundberg upprörd och det skall han vara i egenskap av motståndare. Inte för att Lundberg och de estetiska kvalitetsvärdena har någon chans att hävda sig men för att det finns i alla fall en liten konflikt. Lundberg är också missbelåten med att konstvetenskapliga institutionen i Uppsala arrangerar ett seminarium om ”Kolonialism på svenska”. Han har ju rätt i att man redan genom rubriken förstår vilka åsikter och representanter som kommer att visa upp sig där. Sent som alltid skall konstvetenskapen vakna och kasta sig över det postkoloniala modet när vi har utmattats av dess omfångsrika diskurser och projekt under mer än ett decennium.

Allt fler konstnärer har tröttnat på de gångbara politiska projekten. Men eftersom de fortfarande anses vara relevanta kan man inte utan vidare söka sig andra vägar. Då riskerar man att tappa placeringar på artfacts.

Kolonial diagonalkomposition