Del 1306: Till minnet av ett flaggskepp samt en pristävling

I en recension (SDS) av Emil Holmers utställning på Galleri 21 i Malmö passar Ingrid Stigsdotter på att göra några utläggningar om måleriet och konsten. Hon menar att måleriet, trots allt tal om dess död obehindrat lever vidare:

”Postmodernismens förkunnelser om måleriets apokalyps tycks idag dock lika passé som modernismens dödförklaring av figurativ konst.”

Men ”måleriets död” är inte tänkt bokstavligt utan handlar om dess tillbakagång, först och främst att dess position som konstens absoluta flaggskepp skulle gå förlorad. För så har det blivit, måleriet intar en blygsam roll om man ser på vad som gäller. Bland våra tjugo främsta internationella svenska konstnärer är två målare och de ligger i botten av listan. Ser man på biennalerna är det ytterst tunt med måleri. Och är man målera är det konceptualiserat måleri som gäller, oftast arbetar konstnärerna också med annat som t ex video och installationer. Har vi alls några nyare stjärnskott att fundera på? Wilhelm Sasnal torde vara den senaste och det var några år sedan han etablerade sig. Dessutom arbetar Sasnal med konceptualisering och med flera tekniker. Han är också ett exempel på det som Stigsdotter vill förklara som ett avslutat kapitel:

”Idag borde vi kanske istället tala om ’Den autokritiska konstens slut’. Populärkulturella referenser, massproduktion och ting som skapats av någon annan än konstnären som sätter sitt namn på verket chockerar inte längre. Men när konststrategier som skapats för att utmana och kritisera tidigare normer accepteras som likvärdiga med traditionen förlorar de också sin radikala potential. För konstnärer som anser att konst måste vara kritisk, radikal, oppositionell återstår idag egentligen bara två möjligheter: en oändlig (och tjatig) jakt efter tabun som fortfarande går att bryta, eller (mer fruktbart) att rikta sin kritik mot andra, mer brännande samhällsfrågor än vad konst är eller får lov att vara.”

Det är riktigt att dagens konst bygger på referenser. Men det görs knappast för att ”utmana och kritisera tidigare normer”. Det rör sig istället om att bygga upp konstprojekt vars delar utgörs av referenser men där helheten blir något annat. Ingenting tyder på att den metoden är på tillbakagång. Frågan om vad konst är och får lov att vara är överhuvudtaget inte något intressant i samtiden. Var Stigsdotter får det ifrån kan man undra. Tydligen har recensenten förlorat kontakten med det kontemporära som sedan ett par decennier inriktar sig på just ”brännande samhällsfrågor”. Konstnärerna idag har bara ett val: att vara samhällskritiska (och undersökande). Emil Holmer är onekligen ute efter att finna ett alternativ och få liv i måleriet. Men hans osammanhängande text (klicka på aktuellt) är inte särskilt imponerande. Det går bra att byta ut ”måleri” i hans framställning mot ”video” eller ”installation” utan att något förändras nämnvärt.

Skall något förändras får man nog börja med curatorn. Men jag skall ta det i morgon. Låt oss istället se på en populär företeelse: Pristävlingen. Det är dags att utse vinnaren i den tävling som Berlins Nationalgalleri har för unga konstnärer. De nominerade är redan välkända: Cyprien Gaillard, Kitty Kraus, Klara Lidén och Andro Wekua. Ser man det strikt kvalitetsmässigt bör Wekua vara klar vinnare medan Lidén möjligen kan ge Gaillard en match om andraplatsen. Men det är publiken som bestämmer och var och en som har lust kan lämna sin röst.

Emil Holmer i ateljén