I det nya numret av Artforum skriver Claire Bishop om Venedigbiennalen. Mest intressant är att hon hävdar att biennalerna har förlorat sin ledande position. Denna har istället gått över till museerna. Man kan naturligtvis undra om det finns någon betydelsefull motsättning mellan museernas och konsthallarnas verksamhet gentemot biennalerna. De lider under samma ansträngning nämligen att visa den nyaste konsten. Men Bishop ser en annan möjlighet till förnyelse, att förändra den konsthistoriska Master Narrative. Hon hänvisar till det fleråriga projekt som ett antal museer arbetar med under namnet L’Internationale. Så här sammanfattar hon sin synpunkt där dessa museer:
”have begun sharing their collections to question a centralizing master narrative of art history, seem to present a new paradigm of translocalism. If biennials at their best sought to create a regime of representation that challenged the dominant mediatic repertoire, to generate diversity, to propose a transnational public sphere, and to stimulate research, then today these roles have been taken over by the museum (ironically, the Enlightenment institution par excellence). Meanwhile, as mainstream Euro-biennials become showcases rather than proposals or investigations, the criticism that the biennial has grown closer and closer to the art fair gains credence.”
Onekligen har museerna lite större möjligheter att gräva i historien än biennalerna. Projektet L’Internationale är inriktat på att med seminarier, konferenser och utställningar ta fram material som handlar om Östeuropa under perioden 1957 – 86. Man nämner också Sydamerika som en i detta sammanhang intressant region. Sydamerika har haft en något enklare resa inte minst genom existensen av São Paulobiennalen. Sedan 1990-talet har konstnärer från Brasilien och Argentina intagit sin plats i den konceptuella traditionen. Östeuropa är mer komplicerat men alltsedan denna stora region öppnats mot väst har ett omfattande flöde av konstnärer dykt upp. Bishops idé är att tydligen att museernas konsthistoriska forskningar skall ge ett sådant resultat att det förändrar The Master Narrative. Jag skulle nog säga att vad vi har sett och kommer att få se är att The Master Narrative kompletteras. De östeuropeiska konstnärerna var, ehuru avskilda genom den kommunistiska diktaturen, en del av samma utveckling som vi känner genom konsthistorien. Fluxusrörelsen och konceptkonsten kunde influera även Östeuropa. Men de fanns sina egna uttryck och sina egna arbetsformer inte minst mot den politiska bakgrunden och de svårigheter som förelåg. Men museernas konsthistoriska forskningar är också ett finansieringsproblem och en fråga om de utställningar som kommer av detta kan konkurrera med de nyhetsivrande biennalerna.
Att ändra The Master Narrative är en oerhörd lockelse för den kontemporära konstvärlden. Men grunderna i den berättelsen är skapade i Västeuropa och USA. För hur skall man känna igen vad som skall ingå i en eventuell New Master Narrative? I fallen Sydamerika och Östeuropa är det inga svårigheter, det är samma grundstruktur. Går man längre ut i världen finns det just ingenting att lägga till om man inte vill luta sig mot det antropologiska konstbegreppet. Svårigheterna är dock enorma att finna en parallell eller någon anknytning till utvecklingen från modernismen. Saken ordnar sig förstås när vi kommer in i det kontemporära som är öppet för alla som vet att rätt föra sig. Men Master Narrative blir nog kvar även efter den mångkulturella festen.
Emellertid är det alltjämt möjligt att österut finna intressanta konstnärer som kompletterar historien. Ett av de märkligaste namnen är Fluxuskonstnären Tibor Hajas från Ungern. Han är född 1946 och avled 1980. Postumt är hans karriär i full gång vilket framgår av denna kurva på artfacts:
Kalmar Konstmuseum har ägnat stor uppmärksamhet åt konstnärer från Östeuropa. Just nu pågår en utställning som ställts samman av Index i Stockholm. En andra del (curaterad av Martin Schibli) öppnar den 17 september och i det arrangemanget ingår också en endagskonferens. Mer om detta här.
Tibor Hajas: Self Fashion Show 1976