Del 1326: Konstdebatter

Återigen ett tack till Anna Brodow för att hon gör sig mödan att föra diskussionen vidare och lämna intressanta spår att gå vidare med. Hon skrev idag:

”I dagsläget tycker jag bara att det är så oerhört mycket mer inspirerande med konstnärer som arbetar på med sitt i alla fall, oavsett om det är relevant eller ej. Och som skiter i att vara relevanta.”

Även om Brodow antagligen menar kontemporärt relevant kan man ganska lätt se att ingen kommer undan. Alla konstnärer med någon rimlig ambition strävar efter att vara relevant i den tradition de arbetar. Och där får man vara uppdaterad om man inte skall riskera att göra något som redan är gjort. Modernister måste också vara relevanta. Och för alla konstnärer gäller också att de måste bekräftas, att vinna erkännande. Det går naturligtvis att finna underavdelningar där erkännandet i en lokal miljö kan vara gott nog som t ex marinmåleri eller porträttmåleri. Men också här kan man stöta på ambitionen att ta steget upp i den generella konstvärlden. Konstnärer som arbetar inom ramen för modernismen eller i klassisk akademisk stil kommer dock inte att vara fullt nöjda med att bekräftas inom sitt eget fält. Det besvärande faktum att konstvärldens spetsfunktion befinner sig i den internationella samtidskonsten gör att man också önskar en generell bekräftelse. För det blir den naturliga följden om varför det ena skall behöva vara bättre än det andra.

I dagens debatter inom det kontemporära är man inte intresserad av hur de egna hierarkierna är uppbyggda och ännu mindre av att detta skulle kunna vara ett problem. I morgon är det t ex debatt på Kulturhuset utifrån Tina Enghoffs fotografier om utsatthet. Den aviseras:

”I samtalet diskuteras hur utsatthet kan skildras och hur konst och politik kan samverka för att skapa opinion.

Hur balanserar man mellan viljan att berätta och integriteten hos personerna som porträtteras? Skapar utsattheten ett större ansvar hos konstnären? Vad är konstens villkor för att agera politiskt?”

Det känns igen. Konstens kritik av de neoliberala högervindarna skall nå ut för att påverka samhället. Men frågan är om konsten har så mycket att göra med en sådan tanke. Först och främst måste konstvärlden arbeta inom sin egen hierarki: Vem som skall vara med eller att åstadkomma något som märks i konstvärlden. Svaret på alla frågor är hur som helst ständigt nya utställningar och projekt som praktiskt taget aldrig kan bli något eftersom ingen hinner. Med den hastighet och utbredning som råder är aktualiteten kort. Och är det alls en bra idé att låta konsten bli opinionsbildande? Borde inte andra områden användas om man skulle vara intresserad av det?

På Tensta konsthall har Maria Lind bestämt sig för att satsa på konsten som kunskapsform. Presentationen har därför samma struktur som en forskningsartikel:

”Syfte: Att utifrån Palle Nielsens konstprojekt Modellen: En modell för ett kvalitativt samhälle som presenterades på Moderna Museet 1968, arbeta med frågor som

-Hur kan konsten som kunskapsform undersökas i relation till aktuella sociala förutsättningar?

-Hur kan konsten bli en del av vår vardag utan att falla in i det existerande samhällets förutbestämda och normaliserade utformning?

-Hur kan en konstinstitution som Tensta Konsthall röra sig bortom institutionella rutiner och arbeta med konstförmedling på ett meningsfullt sätt för den lokala publiken, såväl som att bedriva forskning inom det professionella fältet?

-Vilka nya sociala modeller kan konsten erbjuda? Vilken är modellkonstruktionens estetik?

Resultat: Seminarier, nya konstverk, utställningar”

Konstens sociala bidrag blir här att komma med ”nya sociala modeller”. Innan man kommer så långt skulle det kunna vara en idé att se över sitt eget hus och hur maktstrukturerna opererar och hur systemet exkluderar det som inte passar in i normerna.

Den debatt som jag inte fick möjlighet att delta i på bokmässan kan man följa på nätet. Sådana debatter är synnerligen ovanliga och den borde följas av fler. Men det blir det nog inte. Konstvärlden har inte tid med sådant.