Del 1330: Det våras för salongskonsten

Nationalmuseums utställning med den ryska realistgruppen Peredvizjniki (”Vandrarna”) har väckt stor entusiasm bland våra konstkritiker. Jessica Kempe (DN) är till sig och undrar om det är ”rättvisekänsla och sanningsiver som får de ryska naturalisterna att måla så ruskigt bra?” Mats Arvidsson i P1 manar sina läsare: ”Det finns kort sagt mycket, och häpnadsväckande mycket av det är inte bara intressant och alldeles ovanligt lärorikt, det är dessutom ofta riktigt riktigt bra måleri. Kan man begära mer? Jag tycker helt enkelt att ni skall gå och se den utställningen, jag tror ni får roligt.” Nils Forsberg i Expressen är på sitt omfamnande humör. Han svalde Istanbulbiennalen med hull och hår och om Peredvizjniki drar han till ordentligt:

”Men det tar fem minuter så inser man att det här var ett av de där tillfällena i konsthistorien då uttryck och ämne blir ett, då ett nytt språk formuleras liksom av sig självt.

Den franska realismen framstår i jämförelse som anemisk och den nordiska som anekdotisk och naiv, en sorts biedermeier i brunare kläder. Den tyska hos en Adolf Menzel ligger nog närmast men hos Peredvizjniki är patoset så mycket starkare – och mer nyanserat. Det är som om de hade så mycket mer att säga, och var så mycket mer tvungna att göra det.”

Visst kan det vara festligt med gladkritik en och annan gång, men dock. Den franska realismen med Daumier, Millet och naturligtvis Courbet kan jag inte riktigt förstå som anemisk. Och till den får man väl också tillfoga Manet. I den jämförelsen blir de ryska Vandrarna vad de trots allt är: Salongsmålare. För att tala om en konsthistorisk sensation får man kräva lite mer. Den engelska och italienska realismen kan utan vidare försvaras som intressantare. ”Ett nytt språk” är verkligen att ta i. De bidrag som den ryska kulturen från den här tiden har lämnat i litteratur och musik befinner t ex sig på en helt annan nivå.

Vandrarna är dessutom välkända i konsthistorien men har inte väckt någon stor entusiasm. Trots allt är det ett konservativt måleri som, liksom annat salongsmåleri, får kämpa med kitschstämpeln. Jag vet inte vad som har farit i våra kära kritiker, är det ett nymornat intresse för den akademiska traditionen där man vid detta tillfälle signalerar att kusten är klar angående intention och sammanhang?

Wassilij Perow: Vilande jägare 1871

Vladimir Makowsky: Filantropister 1874

Nikolaj Ge Judas 1891