Del 1332: Politik mot möjliga nedskärningar

Den holländska nedskärningen av kulturbudgeten behöver inte enbart vara ett bakslag. Den öppnar också en facklig fråga, en konkret sådan som borde vara lämplig för konstvärldens spetsfunktioner att ägna sig åt. Hur skall konstföreträdarna driva sina intressefrågor politiskt? I Paletten 3:2011 (som jag också skrev om igår) behandlar Isabel Löfgren (konstnär, curator, forskare och doktorand) frågan om konstens framtid utifrån den holländska kulturpolitiken som samtidigt blir en del av tidens konservativa strömningar. Löfgren fruktar att samma utveckling skall drabba Sverige. En sak har redan inträffat. Utomeuropeiska studenter kan i praktiken inte studera i Sverige. Kandidatprogrammet i bildkonst skulle t ex kosta 285 000 kr.

Men den återkommande frågan kvarstår. Hur skall konsten berättiga sig? Löfgren talar om kultur som ”Ett rum där man kan vara olika, utvidgas och utveckla kritiskt tänkande och en gemensam grund.” Om man begränsar detta uttalande till samtidskonsten är det inte särskilt mycket olikhet som tillåts där och den gemensamma grunden är sedan länge skapad. Och man kan bara se på Paletten som ett sådant rum för konsten. Inga avvikande röster stör harmonin. Ett vidare problem är att dessa samstämmiga kritiska röster inte förmår att nå utanför sin egen domän.

Löfgren citerar också Maria Linds prognos om konstens ställning 2015. Hon noterar att Lind och hennes medförfattare tänker sig två olika effekter:

”Art then services either national or European interests that wish to construct a certain identity: it is a desirable marketable commercial good for private ownership and it contributes to regional development and provides society with new creative employment opportunities. Visiting art institutions is a popular, easily digested leisure activity. In 2015 art can be used to stave off undesirable fascistic and nationalistic tendencies in society.”

Jodå, det går att tänka sig att t ex konstens biennaler fortsätter att vara kulturella symboler för progression och attrahera en medelklasspublik. Samtidigt bär konsten på alla sina diskurser och kontexter vilket fungerar som en intern sektion, alltför besvärlig för att kunna bli populär. Att konsten skulle fördriva fascism och felaktig nationalism förefaller dock egendomligt. Vem skulle påverkas av konsten utanför konsten? Däremot är det tämligen säkert att konsten förmår att förhindra att extrema högerideologier skulle tränga in i samtidskonsten.

Överproduktionen av utbildade konstnärer är inte oproblematiskt. Ett vanligt försvar som tycks övertyga staten är att det behövs många konstnärer för att några ytterst få storheter skall kunna uppstå. Sverige är ett nedslående exempel på svårigheterna med den teorin. Hittills har ingen sådan talang visat sig, inte ens av det temporära slaget. Men det är inget att bråka om, så länge staten vill betala är det bara att tacka och ta emot.

Emellertid innebär det svårigheter att den experimentella och ”gränsöverskridande” (om det längre går att tala om en sådan) konsten bärs fram av statliga institutioner. En sådan konst kan inte gärna befinna sig i reell opposition mot överheten. Men Löfgren har en slutkläm som borde kunna tillfredsställa både staten och kapitalet:

”Genom att möjliggöra en pågående dialog om den samtida nedgraderingen av kulturen i allmänhetens öga och motarbeta de politiska tendenser som tycks underminera framtiden för det öppna och pluralistiska samhället kan vi börja avstyra effekterna av den pågående krisen.”