Del 1333: Kvalitet och status

Alldeles som det skall vara saknas det inte ett litet utrymme för reflektionsrum i de digitala spalterna. En och anan, inte helt oäven ordväxling försiggår på konstkritikernas bloggar. Anna Brodow fortsätter att diskutera kvalitet i konsten. Hennes nya idé är att man skall skilja på kvalitet som egenskaper knutna till tinget och status som anseende. Det sistnämnda skulle vara min begränsande uppfattning. Så endimensionellt tänker jag inte. När konstvärlden bekräftar något som kvalitet finns det naturligtvis motiveringar. Man värderar egenskaper i verket. I min nya bok gör jag också en stor affär av detta. Ett av mina exempel är Yael Bartana. Hon har hög status i konstvärlden men sannerligen bedömer man enskildheterna i hennes arbeten. Och i fallet Bartana är det lätt att samla ett stort material om kritikernas samstämmiga övertygelse om hennes verks kvaliteter. Men det räcker inte eftersom kvalitet inte alltid formuleras i texter. Jag jämför Bartana med Allora och Calzadilla som möter betydligt mera kritiska röster. Men konstnärsparet är ändå mera framgångsrikt än Bartana, dvs. de blir mer bekräftade genom att väljas oftare. Så får man förstå att det kontroversiella och omväxlande i deras arbeten förmodligen också får ses som en egenskap som inte direkt blir omnämnd. En ytterligare faktor som är svårare att spåra är vilka nätverk de förfogar över. För en konstnär som anses bra (observera att detta alltid kan ses i framhävandet av en rad egenskaper i arbetena) kan förankra sin kvalitet genom förespråkare och anhängare. Om man så önskar kan man se även detta som en egenskap i konstnärens verk. Med andra ord, det där med att någon ”anses ha kvalitet” är väl motiverat utifrån verkens egenskaper.

Självfallet kan man se på andra konstvärldar än den internationella samtidskonsten. Inom marinmåleriet har man bestämda uppfattningar om vad som är kvalitet inom genren. Dessa egenskaper kan bedömas och det är inte alltför svårt att få fram vad som är kvalitet, eller ”anses ha kvalitet” i detta sammanhang. Det är alltså oproblematiskt att slå fast att en viss marinmålare är bra utifrån de kriterier som gäller där.

Om man företar sig att jämföra vilken kvalitet som generellt är bäst vid en jämförelse med marinmåleri och internationell samtidskonst är det dock inte särskilt svårt att se vad utgången blir. Jag tror inte ens Brodow skulle se det som kontroversiellt.

Det är alldeles riktigt som Brodow skriver att egenskaperna i ett konstprojekt värderas olika vid olika tider. Kvalitetsfallet för modernismens färg- och formexperiment är ett sådant exempel. Men det kan fortfarande värderas inom sin egen konstvärld. Konsthistorien har dock en avsevärd stabilitet och påverkas inte så lätt av nytolkningar. Michelangelo är stor, Rembrandt är också stor, Correggio är inte fullt så stor, Manet och Monet är stora medan Berthe Morisot och Bazille inte når riktigt dit. Och självfallet kan man söka sig genom hur konstskribenterna har värderat konstverkens egenskaper och nått en stort mått av konsensus.

Försök till omvärderingar är alltid intressanta och det var den punkten som jag berörde när jag kritiserade receptionen av Nationalmuseums utställning om ryska realister. De ryska realisterna har ingen stark ställning i konsthistorien, skall den förändras måste det till en omvärdering av egenskaper och tänkbara egenskaper i deras verk. Här kommer man inte ifrån att dagens socialkritik gör dessa målare särskilt aktuella. Med sin tids teknik formulerades ett innehåll, en kamp för ett rättvisare samhälle i farlig opposition mot makten. Med den ingången är det lätt att vara överseende med den akademiska tekniken som normalt sett diskvalificerar målare från andra länder (”salongsmålare”). Man kan då, vilket jag menar att t ex Nils Forsberg gör, se både det ena och det andra: ”Men det tar fem minuter så inser man att det här var ett av de där tillfällena i konsthistorien då uttryck och ämne blir ett, då ett nytt språk formuleras liksom av sig självt.”

Jarosjenkos målning av en student föranleder Forsberg till att skriva: ”det är omöjligt att inte tänka på Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff.” Förstås inte, man kan lika gärna tänka på en ung man som just har lämnat in sin självdeklaration. Men med tidens anda av revolt och att en del av målarna emellanåt gav uttryck åt politisk kritik blir det möjligt. Egenskaper är inte att lita på. Om nu inte Brodow kan få fram vilka egenskaper som skulle ha evigt värde. Men det skall också sägas att Forsbergs uttalanden nog inte skall uppfattas för bokstavligt. Han skriver en journalistisk text hårt pressad av redaktionens krav på att begränsa sitt utrymme.

Nikolaj Jarosjenko: Studenten 1881

Bilden av en revolutionär eller en skattefifflare?