Del 1334: Bråddjupen och retrogardet

Några av våra kritiker har engagerat sig i diskussionen om retrogardet som har fått nytt bränsle genom Jessica Kempes artikel i Konstperspektiv, med Axess bok Under omprövning samt genom Odd Nerdrums utställning i Edsviks konsthall.

Kritikerna fortsätter att ta retrogardet som en reell utmaning gränsande till farlig. Carolina Söderholm skriver i SDS:

”Det är intressant att se hur en bakåtsträvande konservatism maskerades som radikal kulturrevolution i ett försök att vrida utvecklingen tvåhundra år tillbaka.”

Om det nu skulle vara så att den traditionella 1800-talsestetiken skulle vara riktig kan man faktiskt försvara nyfigurationen som en radikal kulturrevolution. Den vrider då inte utvecklingen tillbaka utan visar att den klassiska estetiken är levande. Så långt är det ingenting att bråka om. Samtidskonsten är visserligen varken öppen eller inkluderande men så pass generösa borde dess företrädare vara att inte behöva dra blankt varje gång ett ljusdunkel eller ett stycke salongsinspirerat objekt visar sig. Kanske är det brist på fiender som får kritikerna att gå i taket. För det konstnärliga resultatet av figurationen har inte varit särskilt övertygande annat än i sin egen subkonstvärld.

Söderholm skriver vidare:

”Det radikala i realismen ligger lika lite i retrogardets pretentiösa idealism och dystra nationalromantik som i nationalsocialismens och kommunismens heroiserande socialrealism. Om den har en subversiv potential beror det helt på i vilket sammanhang den används.”

Ja, här fick hon in retrogardet i det snygga sällskapet. Men nog får man säga att retrogardet har blivit en smula subversivt genom att det trots allt har fått igång de svenska företrädarna för samtidskonst på högsta växel. Och av någon anledning skall man försvara sig med att samtidskonsten har sina rätta företrädare vilka oftast pekas ut med de konstnärer som också Söderholm väljer.

”Men när Karin Broos och Gunnel Wåhlstrand idag minutiöst formar sin egen fotorealism, är det varken för att flirta med konstmarknaden, kommentera en social problematik eller hylla estetiska ideal i det förgångna. I deras händer blir bildspråket ett medel för att komma åt det som skenbart varken syns eller sägs. Istället för att slå fast färdiga sanningar undergräver numera den sakliga realismen sig själv, och blottar strömmar och bråddjup under ytan.”

Lägg märke till det patetiska slutet. Retrogardet förmår inte blotta några strömmar och bråddjup under ytan men Broos och Wåhlstrand är i stånd till ett sådant trollerinummer. Vilket blir självuppfyllande. För om samtidskritikerna skriver att de ser något sådant blir det också fallet. Tills vidare i alla fall. En mera rättvis bedömning av de inblandade konstnärerna kan man i vanlig ordning hämta hos artfacts: Nerdrum 8.566, Wåhlstrand 12.644 och Broos 33.633.

Bo Madestrand har recenserat Nerdrum i DN. Efter att ha läst den kan jag inte förstå annat än att Nerdrum bör ta närmare kontakt med Madestrand. Recensenten gör en jämförelse med Caravaggio och den utfaller, vilket man kanske inte blir helt överraskad av, till Caravaggios fördel:

”Men där Caravaggio fick fram en förtätad stämning i sina ljusdunkla målningar, är Nerdrums nutida pastischer märkligt platta.”

Nerdrum har inte fått djup i sina bilder. Det har han tydligen inte tänkt på. Mer ljusperspektiv, Odd! Madestrand kommer med fler tips. Odd har inte heller tänkt på att han borde ha bättre assistenter. Enligt Madestrand hade han bättre assistenter förr men nu har de blivit rent eländiga och kan bara prestera brunsås i bakgrundsmålningen. Med största sannolikhet har inte Nerdrum sett detta då han förmodligen varit helt upptagen med att betrakta sin egen spegelbild. Avskeda personalen och anställ en ny! En ytterligare anmärkning är att medan den gamle Rembrandt hade ”en skärskådande psykologisk blick” är Nerdrum ”en ytlig posör”. Om denna blick alls existerar annat än i betraktarens öga är högst tvivelaktigt, det tog sin tid innan konsthistorikerna skapade den. Dock, hade Nerdrums målningar varit utförda på 1600-talet hade det varit helt naturligt för de idoga konstvärldsmedlemmarna att i dessa målningar se de själsliga bråddjupen.

Sakens kärna, i fallet Nerdrum, är nog enklare. Varje stil är definierad i tid och skall en stil återanvändas kommer den att betyda något annat än det man fastställt att den skall betyda. Det tragiska med Nerdrum är att han vägrar inse detta. Han tror på evighetens konst, en evighet som inte går längre tillbaks än till 1800-talet. Även samtidskonstens representanter tror på evighetens konst men definierar den inte i stil utan som undergrävande bråddjup.

”We are the World”