Sven-Olov Wallenstein recenserade (Expressen) för ett par dagar sedan Axess bok Under omprövning. Han framhåller bland annat att framställningen av modernismen är oklar. Kritiken av bildkonsten handlar i boken mest om den internationella samtidskonsten medan det modernistiska, där det estetiska spelar huvudrollen, inte möter något större motstånd. Jag kan emellertid inte annat än att hålla med honom om att kritiken inte är särskilt sofistikerad. Om man skall ha en mera bastant diskussion krävs lite mer. Wallenstein skriver följande:
”Sedan decennier finns en närmast oöverskådlig forskning som arbetar med att problematisera och relativisera den hagiografiska historieskrivningen. De moderna genombrotten inom bildkonsten, arkitekturen och litteraturen har blivit högst sammansatta fenomen, och ses ofta i ett dialektiskt samspel med tidens masskultur och massmedier, teknologiska innovationer och politiska rörelser.”
Alldeles korrekt, så är det. I konstvärldens forskningscentraler nöjer man sig med att definiera konst liktydigt med bild eller eventuellt liktydigt med praktiskt taget vad som helst som har relationer till samtida konstprojekt. Frågan är dock vilken verkan detta har. Skulle det fungera kan man säga adjö till konstbegreppet, då dess identitet skulle upplösas i intet. Men konstinstitutionerna har överlevnadsinstinkt. På museerna nöjer man sig med att problematisera sina utställningar som dock fortsätter att hämta sitt material från den traditionella konsthistorien. Låt vara att man drar några lansar för kvinnliga konstnärer (en rätt enkel ekvation som inte ändrar något väsentligt) och icke-västerländsk konst som är något besvärligare att hantera eftersom dessa i regel får ses som separata berättelser. Och i dessa berättelser saknas naturligtvis konstbegreppet i vår mening. Att de nu hamnar där beror på att konstbegreppet i vår mening gör det möjligt att inkludera. Som sagt är den enklaste förståelsen av konst att göra den liktydig med bild och form.
En nyutkommen konsthistoria Det här är konst (Norstedts) med Stephan Farthing som redaktör, kan i någon mån illustrera problemet. Här skjuts det in ett antal kvinnliga konstnärer och stor uppmärksamhet riktas mot andra kulturers ”konst”. När framställningen når 1800-talet är det slut med de främmande kulturernas bidrag eftersom den västerländska världen och dess konstuppfattning får den totala hegemonin. Det stora problemet är vad som sker när andra kulturyttringar skall ta plats inom ramen för det västerländska konsthistoriska projektet. De facto blir alla dessa yttringar konst, helt i enlighet med den institutionella konstteorin. Hade man nöjt sig med att tala om bild- och formutveckling hade saken varit mycket enklare. Men det skall vara konst och enligt konstvärldens paradoxala uppfattning är konst något annat än bild och form. Det har ett estetiskt värde av högre art eller kan ses som ett fördjupat kulturuttryck. Denna komplikation kommer av att konstvärlden identifierar konst som bild och form för att sedan påvisa att så är inte fallet. Utom ibland. Det är väl någonstans här som forskningen står och stampar, förtvivlad inför den ofrånkomliga uppgiften att konsthistorien måste vara kulturellt inkluderande i varje avseende samtidigt som man inte vet vad som skall hålla samman detta mäktiga monument över mänsklighetens strävanden.
Om boken Det här är konst skall sägas att den inte är bra. Den följer den traditionella uppläggningen med tillskott av icke-västerländska kulturer. Dock har man gjort en större affär av salongskonsten under 1800-talet. Valet av de konstnärer som man framhäver är svårt att förstå. Förmodligen beror det på att bidragsgivarna är många och att var och en skriver lite om vad de gillar. Den samtida delen är besynnerlig. Postmodernism och relationell estetik existerar inte i denna värld som istället avslutar samtiden med ett avsnitt om ”Indisk konst”, dvs. i internationell samtidstappning. Raqs Media Collective bildar avslutningen på boken och får då representera allt som har skett sedan Young British Artists. Boken har bland andra lyckats undvika nämna Jeff Koons och Louise Bourgeois.
För att förstå hur ”konstvärlden” fungerar skulle jag vilja ha en jämförelse med andra ”världar”:
Finns det en ”litteraturvärld”? Ja antagligen, med Nobelpris och liknande.
Finns en ”musikvärld”? Nej jag tror inte det, den har delat upp sig på en massa mindre världar. Musiker är mer praktiska människor, ej lagda för filosofiskt idisslande.
Bastion. Visst finns det motsvarande musikvärld. Spetsfunktionen är experimentell musik, t ex elektronisk eventuellt i kombination med instrument. Den är oftast svårlyssnad för den oinitierade. Den har hög status och det filosoferas. Kärnområdet är den klassiska musiken och operan vars repertoar ibland kan innehålla populärmusik men inte särskilt ofta. Mest handlar det om att uppföra de klassiska verken med inslag av nyare seriös musik i konsertporgrammet. Även här filosoferas det.
För mig personligen äger salongskonsten en lockelse därför att den var så fundamentalt baktalad i all undervisning. Den ortodoxa, dvs modernistiska och vänsteristiska, konsthistoria man som konststudent och god elev skulle ta för något näst intill a priori givet. Kanske det är samma sak för de som nu bidrar till en kontemporär bok i konsthistoria. Och till och med de gamla vänsterspökena själva tycker ju numera om i vart fall ryska salongsmålare.
En smula Gudrunsk över/ undermedveten filosofi/ vetenskap som tidsfördriv:
Konst är en spegling av samhället; dessa speglar är först skaparen (konstnären), konkav, sedan åtnjutaren (kritikern), konvex. – Inga plana plan så långt ögat ser.
En konkav spegel återbildar, beroende på avstånd till objekt och fokalpunkt (brännpunkt), virtuellt/ reellt, upprätt/ inverterat, förstorat/ förminskat.
Vidare, en konvex spegel återbildar alltid virtuellt, upprätt och förminskat, oberoende av avstånd.
Så en liten laddad spådom: (kristallkulan åter polerad med destillerad kaffesump)
Om pluspol industrisamhället existerar – inom konsten minuspol romantiken och dess neutrala prins modernismen regerar.
Lars, jag tycker nog att ”den samtida konstvärlden” och den motsvarande (?) ”samtida musikvärlden” inte är helt jämförbara för våra analyser.
Inom musikvärlden har man underkastat sig och accepterat en kommersiell popkultur, som en av alla genrer nånstans…. jämlika. Och sin egen oerhört viktiga avantgardetradition förstås!
”Den samtida bildkonsten” spelar i sin egen division. Det finns vad jag vet inget motsvarande elvis, beatles, stones… dylan abba.. etc
På gott och ont.
Gudrun hävdar helt frankt:
Inget av vikt har hänt inom konstvärlden sedan 1972.
Det var då Miles Davis spelade in ”On the Corner” (med både Stockhausen och Buckmasters fingrar med i det funkiga spelet); Fortfarande har musikvärlden inte förstått och kommit i fatt.
Vad gäller föreställande/ konceptuell konst ligger det ännu längre efter – 1968 dog schackspelaren Duchamp, vilket gav till handen att hans sublima testamente ”Etant Donne`” ställdes ut. (efter hemligt arbete med verket ända sedan krigsslutet)
Litteraturen har, vilket det tar emot att säga, tyvärr inget storverk att visa upp sedan James Joyces ”Odysseus”, som ju publicerades i sin helhet redan 1922.
Jag klär mig i säck och aska.
Gudrun, varför måste ”nånting hända”?
Kan man inte bara ta upp en gitarr, en målarlåda, ett tangentbord etc och köra på i gamla eller nya hjulspår?
Häri finns ett värde, men hur ska vi klassifciera detta värde?
Skapande, nyskapande, modernistiskt, eller postmodernitiskt?
Klassicistiskt eller expressionistiskt? Eller historisktiskt?
Hierakiskt eller taktiskt, maktspelande?
Bäste Bastion,
Att skapa eller återskapa; apa sig eller efterapa, det är frågan.
Allting har ett värde, även om det bara rör sig om underhållningsvärde.
I det moderna, framstegsinriktade samhället vill skapandet vara utvecklande intellektuellt (invecklat).
Far vi i gamla hjulspår ända tillbaka till bondesamhället kan det dock till exempel vara en konst att vackert fälla ett träd.