I samtidskonsten kan man urskilja några olika aktuella skolor. En av dessa är, som knappast är obekant, forskningskonsten. En annan är den politiska aktivismen. Den dominerande och ledande är den standardmodell som fortsätter att framträda på biennalerna. Den hyser de båda andra i måttfull inpackning. Forskningskonsten blir den självklara ”undersökning” som de flesta konstnärer ägnar sig åt utan några direkta vetenskapliga anspråk. Aktivismen figurerar som social kritik, så där lite lagom aktivistiskt och radikalt. Höstmodet i konstvärlden kan utan vidare sägas vara ”lite mera åt det estetiska hållet, lite mindre åt det socialkritiska”.
Charles Esche representar den linje som ser konsten som politisk aktivism. Sedan ett antal år är han direktör för det välrenommerade Van Abbemuseet i Eindhoven. En intressant och verkligen läsvärd intervju med Esche finner man på Kunstkritikk.
I intervjun berör Esche också lokalpolitiken i Malmö. Som de flesta säkert minns var Esche chef för Rooseum 2002-2004. Problemet med Rooseum var politikernas missnöje med att publiksiffrorna blev allt lägre. Esches idéer om att locka vilsekommen ungdom till konsten visade sig inte heller vara särskilt framgångsrika. Esche har nu drabbats av liknande problem i Eindhoven där politikerna återigen är missnöjda med publiksiffrorna och hotar med indragna medel. Något beslut har ännu inte tagits i ärendet.
I vart fall berättar Esche att orsaken till att Rooseum gick omkull var att moderaterna satt vid makten. De visade ingen förståelse för Rooseum. När socialdemokraterna övertog taktpinnen blev det en tillfällig räddning. Men då dessa inte kunde komma över att det var moderaterna som hade grundlagt Rooseum lät man institutionen gå bankrutt. Så lyder i alla fall Esches historieskrivning.
Intervjun är en utmärkt provkarta på samtidskonstens politiska agenda. Närmast reflexmässigt avger Esche sina svar om hur Europa har blivit ointressant och hur konsten globaliserats och utplånat det nationella tänkandet. Visserligen har västvärldens konst anammats av världen utanför men de har gjort den till något helt annat. Den USA-finansierade Havanabiennalen är ett av hans föredömen, lustigt nog. Jag undrar också vilka förändringar konsten har genomgått på den globala scenen som skulle skilja den på något intressant sätt från de västvärldens. Det kan vara så enkelt att de inte har några nationella paviljonger, ty sådan avskyr Esche. Men det är endast Venedigbiennalen som håller sig med sådana. Och mot det finns inte heller något stort motstånd inte minst beroende på att många mindre framträdande konstländer får möjligheten att visa upp sina konstnärer.
Nå, Esches idé har inte ändrat sig sedan Rooseum. Han fortsätter med ”New Institutionalism” vilket innebär att bedriva politisk aktivism inifrån institutionen, att genomföra program som ger alternativa beskrivningar till dagens komplexa och globala värld. Och i en sådan form att det blir intressant såväl för en bred som för en smal publik. Publiken skall framför allt känna sig välkommen. På frågan hur han tycker att det har gått svarar han att sådana här projekt tar lång tid och blott framtiden kan utvisa utfallet.
Den stora svårigheten med en konstinstitution som bedriver aktivism är att denna aktivism alltid blir ensidigt politiskt definierad. Skall en institution vara strängt partisk i politiskt hänseende? Och det är som sagt svårt att få en sådan inriktning att bli lockande för en större publik. Utan en större publik blir den politiska aktivismen mer eller mindre meningslös.
Biennaler uppdelade i nationer kan mycket väl progressivt bli uppdelade av curators. Som det är nu så är en biennal ngt av en curators verk. I framtiden kan det nog bli en ”executive curator” samt flertalet mindre producenter som presenterar sina stall.
Med konstvärlden i övrigt blir det väl som med bordtennisen, Kineserna och Asien tar över och leverar ett eget liv till en döende värld.
Aktivistsidan brukar vara principiellt antinationalistiskt men brukar å andra sidan bara avse etablerade västländer. Om Asien skall ta över är det en bit kvar. Ai Weiwei visar vägen men så här långt hänger han kvar i en tunn livlina tack vara väst.
*morr:
Om jag förstår det hela rätt – du menar att konstvärldens system, nu verkar ligga rätt långt i bakkanten/inte riktigt ha hängt med de senaste årens nya ”snabbhet”?
Dvs, de som inte valt den lite mer lata vägen – att saker går inte så fort egentligen, beroende förstås på vilka saker man fokuserar på.
O du Cecilia, en av denna bloggs verkliga havstulpaner.
Det är inte helt enkelt att haka på dom växlar du kan dra. Men jag gör ett pedagogiskt ”klipp & klistra” försök att kliva upp på din egensinniga nivå.
Wiki: ”Ljusets hastighet (betecknas c) är egentligen två olika hastigheter: 1) den högsta möjliga hastigheten enligt relativitetsteorin, en grundläggande egenskap hos rumtiden. 2) hastigheten för elektromagnetisk strålning, baseras på elektriska och magnetiska egenskaper hos ett medium. I vakuum är de lika stora. I andra medier utbreder sig strålningen långsammare. ”
————-
mohammad! Med intelligens kommer man långt, med kärlek
likaså, men med avundsjuka dock ingenstans.
CeDe,
Helt rätt – men i vilket sammanhang?
Lars V har betalt alla pris för sina handlingar och
ståndpunkter, aktiviteter som också genererat stora
gratisvärden för många människor.
Rättvisa skipas, mohammad, även utan dina så genomskinliga kommentarer.
*.morrr,
Tack, tack!
Ibland blir jag nostalgisk, och letar upp/frossar i nyss svunna tider på bloggen.
https://www.vilks.net/2007/09/30/del-406-verkshojd-och-krankningsfri/
mohammad, du är så uppenbart avundsjuk på Lars Vilks
fria själ, där du i ditt eget arma liv släpar på dina rigida bojor.
Aktivisterna är svårt eurocentriska (exkludera Finland, Danmark och Holland). Barnen till den politiska adeln har klätt sig i pappas kostym och samtalsämnena följer traditionen. Möjligen fler gula och gröna flaggor bland de röda och blågula.