Del 1344: Debatt om yttrandefrihet i Lund

I onsdags avlöpte den av Jurister i Arbete anordnade debatten i Lund om yttrandefriheten. Många åhörare hade infunnit sig och i panelen ingick förutom undertecknad följande:

H-G Axberger – justitieombudsman tillika före detta pressombudsman med goda kunskaper i både juridik och yttrandefrihet. Benjamin O. J. Boman – ombud och arbetar med ärekränkning i läsarkommentarer på internet. Ulrika Widsell – vice ordförande i Svenska Journalistförbundet och har ett arbete som genomsyras av både tryck- och yttrandefrihet. Paulina Neuding – Utbildad jurist, krönikor samt chefredaktör för Magasinet Neo

Moderator: Heidi Avellan – politisk chefredaktör på Sydsvenskan och har vana vid att moderera och vara med i debatter.

Publik

Diskussionen följde de vanliga spåren. I lagens mening har de flesta stater i väst accepterat blasfemi, brott mot trosfriden. Norge och Danmark har i motsats till Sverige kvar en sådan paragraf oaktat att den är vilande. Enligt en av juristerna är den aktiv i Finland där den använts i en fällande dom som gällt smutskastning av Islam.

Snart nådde man punkten att om något är tillåtet är det därmed inte nödvändigt, och kanske ofta olämpligt, att utnyttja yttrandefriheten. Axberger ville förstå min rondellhund som ett sådant fall, en ”kabinettsfråga”. Jag har många gånger redovisat mina intentioner som aldrig kommer att bli glasklara. Ett konstverk skall i görligaste mån förmå att slå vakt om sin mångtydighet. Emellertid finns det goda skäl som motiverar rondellhundens framträdande. Jag skulle till och med säga att det är ännu mer motiverat idag än då det ursprungligen begav sig 2007. Idag har symbolen Muhammed trängt in i alla sammanhang och den har med allt större framgång lyckats hävda sin okränkbarhet. Den har verkligen blivit ett gissel för yttrandefriheten. Dels upprätthåller den sin suveränitet genom skräck, hot och terror och dels kan den, när den sprids, symbolisera rasism. Onekligen är profeten ett av vår tids stora problem när den så uttalat pockar på ett undantag, i Sverige huvudsakligen som självcensur.