Svårt som det är att skapa en annorlunda biennal kan man ändå konstatera att 2011 har bjudit på några minnesvärda föreställningar. Venedigbiennalens lätt ihågkombara inslag är naturligtvis den italienska paviljongen curaterad av den omöjlige Vittorio Sgarbi som avskyr den internationella samtidskonstvärlden. Han fick med sig goda namn som Bernardo Bertolucci, Dario Fo och Giorgio Agamben på detta kaotiska tillstånd. Allting är fruktansvärt fel och möttes naturligtvis med den största indignation av konstvärldens observatörer. En överblick finns här. Av helt andra skäl blir också Istanbulbiennalen ett litet landmärke eftersom den var sinnrikt konstruerad utifrån en icke närvarande konstnärs verk, Félix González-Torres. På svenska breddgrader erinrar vi oss Göteborgsbiennalen och de konstforskare som där föranstaltade en autentisk performance men som blev avbrutna när de fortfarande befann sig i researchstadiet.
Till denna rad av biennaldynamik kan också fogas den nyöppnade Atenbiennalen med titeln Monodrome. Curator är Nicolas Bourriaud och biennalen “aims to provoke debate around something that has broken down, but also offer the possibility at a glimpse of something new to come.” Det förefaller som om sammanbrottet också, och förmodligen alltför bokstavligt, har drabbat själva biennalen. Det finns inga ekonomiska medel och inga sponsorer eftersom kaoset i Grekland inte är gynnsamt för kulturella arrangemang. Just detta är naturligtvis saken, biennalen får omvandlas till en kollektiv studio med aktivism på programmet. Här är en lite videoteaser Jag antar att det inte blir några internationella stjärnor bland deltagarna emedan det saknas pengar att betala med. Mårten Arndtzén har påpassligt rapporterat (P1) från detta och från en optimistisk Bourriaud som ser den relationella konsten äntligen vika in i verklighetens strejker och demonstrationer. För att hålla igång evenemanget annonserar man efter frivilliga deltagare. Alla som önskar kan alltså delta i Athenbiennalen. Med ännu större spänning än vad som från början förväntat kan konstintresserade invänta Athenbiennalens stora verk: Bourriauds film om sin egen utställning: ”as the exhibition is designed and produced, its various stages of development are providing the basis for a feature film directed by Nicolas Bourriaud. The film will be a work of fiction albeit based on real events. This is the first time that the relationship between contemporary art and filmic language is investigated so thoroughly and so creatively.”
De internationella samtidsbiennalerna kan på intet sätt räknas bort.
”För att hålla igång evenemanget annonserar man efter frivilliga deltagare. Alla som önskar kan alltså delta i Athenbiennalen.”
Visst, men på vilket sätt? Det handlar om funktionärer, inte konstnärer el curators. Kan inte på ngt sätt se hur detta ”deltagande” skulle vara intressant.
Trots allt finns det inte speciellt många funktionärer från tex. Roskildefestivalen som tillgodoräknat sig detta ”deltagande” i sin ansökan om scentid, tio år senare.
Det är lite överdrivet skrivet men biennalen har fått omdirigeras och förses med inhemska konstnärer och hur många av dessa som får plats och i vilken utsträckning det finns intresse återstår att se. Biennalen ställer vissa krav, bland annat cv, så man får utgå ifrån att man har ett krav på relevans. Men säkert är det goda möjligheter att ta sig in. Eftersom biennalen, enligt Bourriaud, skall bestå av kollektiv och aktivistprogram bör det behövas mycket folk som vill arbeta gratis.
Je t’aime!