Del 1347: Nestor Magicus Ulf Linde

Jag har ägnat några timmar åt att läsa Ulf Lindes nyligen utkomna bok Sammelsurium. Den har recenserats flitigt och överlag mottagits väl. Ofrånkomligen har Linde något han är angelägen om att säga. Och ingen tvekan om att hans skrivande är stimulerande. Ulf Linde varken ”fokuserar”, ”lyfter fram” eller andra modesvängar, hans ordval är luckert och han håller fast vid konjunktiven.

Men så var det innehållet. Är Linde relevant i samtidskonsten? Förstås inte. Obändigt fortsätter han att hävda modernismens konstteori, konstens outgrundliga essens.

Han undrar om man kunde ha en ”apofatisk estetik”: ”En som hävdade att ett konstverk måste ha en ’omeddelbar’ inre kärna om det skall överleva?”

Frågetecknet är mest utsmyckning, för Lindes tvivel är retoriskt:

”Ett evigt värde bortom alla stilar? (Evigt, eftersom det i så fall inte härrör ur en historisk föränderliga kultur utan ur släktet Homo sapiens beskaffenhet, dess natur – vårt allmänna intryck av att finas till.)”

Lindes stora ansträngning är att förstå vad som sker när han, och andra med samma benägenhet, lever sig in i konstverkets form och blir ett med det. Lämpliga objekt för sådana existentiella språng finner han t ex av Rembrandt, Picasso, Henri Michaux, Tommy Östmar, Harald Lyth. Däremot hejdar han sig med största bestämdhet inför Andy Warhols Brilloboxes. Det går alltså inte att uppnå: Och se, då jag blickade mot Brilloboxarna blev jag själva brilloboxen, ja rentav allihop på en gång. Inga socio-kulturella konstuppfattningar för Linde som också passar på att avfärda samtidskonsten: ”allmänbegreppet konst, en numer sprucken påse vars innehåll runnit ut.”

Nå, det där med ”omeddelbar” inre kärna ingår i den generella konstuppfattningen. Inte ens samtidskonsten i sin mest programmatiska framtoning förnekar konstens status som öppen tolkningsmöjlighet. Konstverket förutsätts, i sin yttersta eller innersta mening, representera det strängt subjektiva, det singulära. Allting är givetvis i grund och botten singulärt och därmed oförklarligt och mystiskt men vi brukar inte se sådant som sopkärl och bilindustri ur den aspekten. Konstens singularitet är, alltsedan de tyska romantikerna framgångsrikt ansträngde sig, upphöjd och andlig. Även den kallhamrade socialkritiken landar i konsten som ett existentiellt uttryck eller ”alternativ kunskapsform” (alltså outgrundlig).

Vad Linde vägrar se är varifrån hans konstuppfattning härrör. Den är inte så gammal, uppenbart romantisk och moderniserad med modernism. Med den inställningen kan man sedan tillskriva alla tider sin egen teori och upplevelse. Bevisföringen är enkel: När man känner att det är rätt är det rätt. Genom uppenbarelse.

Från Tommy Östmar hämtar han den intressanta meningen: ”Känslan av att känna igen något man aldrig har sett. Bilden bakom bilden.”

Inte heller det är så märkvärdigt. Om det skapas något nytt eller delvis nytt hur är det möjligt för oss att acceptera det alldenstund det bryter regelverket? Hur kunde konstvärlden anamma Picassos Flickorna i Avignon? Eller Duchamps Fountain? Man vänjer sig, infogar det i en kontinuitet och drar fram motiv för att det är meningsfullt.

Men Linde är som sagt läsvärd.

Tommy Östmar: Hårtorkar

Östmar uppfattas inte som en del av den internationella samtidskonsten. Ändå målar han i en stil som man återfinner hos en lång rad internationella storheter. Skälet är att han inte placeras i en sådan kontext utan ingår i en modernistisk tradition. För att åstadkomma en ändring och göra de sevärda hårtorkarna tillgängliga för samtidskonstvärlden krävs en teori som är bättre än Lindes.