Del 1365: Mera affärer i skumrasket

I TV4-debatten i förrgår mötte jag Petra Hjortensjö. Uppenbarligen var hon inte nöjd med sin insats då hon omedelbart tar sats i en andra Newsmillsartikel om Scummanifestet. Den här gången i form av ett öppet brev till mig. Hon skräder inte orden utan säger om det jag har skrivit om saken att det var länge sedan hon läste något så korkat.

Och vad var då så korkat? Mitt påstående att manifestet inte är det bästa för en politisk diskussion. Jag håller fast vid det. Visst har det blivit mycket debatt men jag har svårt att tro att diskussionen väcker några mer omfattande sympatier i frågan. Hjortensjö är tydligen nöjd med att se det positiva gehöret från extrema feminister som tillsammans applåderar manifestet. Resten av världen torde förbli betänksam.

Vidare ger sig Hjortensjö in på en generell frågeställning utifrån ett idealistiskt perspektiv:

”Menar du att sanningar är olika värda beroende på vem som är avsändare?”

Det vill jag mena (filosofiskt brukar man tala om vederhäftigt ”intentionsdjup”). När Solanas gör sin analys om att mannen är ett biologiskt misstag och att han innerst inne ingenting hellre önskar än att vara kvinna, när hon hävdar att männen förhindrar biologisk forskning eftersom en sådan skulle avslöja den fatala sanningen om mannen eller när hon hävdar att alla feminister som inte följer hennes maningar och åsikter skall gå samma väg som männen (man skall inte kompromissa i något avseende) då kan hon inte tas på allvar. Här talar hon bara som en ilsken amatör. Sedan är det förstås lite si och så om vilka ”sanningar” som skall kallas för sådana i Solanas manifest.

Hjortensjö är så uppbragt att hon drar till med följande:

”För det kan väl ändå aldrig vara så att du själv känner dig hotad av Solanas ironiseringar kring mannen, ”Stora Konstnärer” och doktorer i filosofi? Om nu din avsikt verkligen är att skydda våra tonåringar, bäste yttrandefrihetsförkämpe, varför proklamerar du i så fall inte censur i stort, och tar fram saxen till skollitteraturen överlag?”

Saknar man argument får man påstå något istället. Jag har uttryckligen sagt att jag inte på något sätt menar att texten skulle censureras för ungdomen. Det jag har sagt är att jag tvivlar på att den ökar förståelsen för feministiska frågor.

Hjortensjö är tyvärr en ”lyfta och fokusera-skribent”:

”Om vi talar lösningar, gör Solanas manifest inte anspråk på att vara ett partiprogram, men det pekar ut patriarkatets orimlighet både spetsigt, fyndigt och humoristiskt – det lyfter frågan och ger den fokus på ett intelligent sätt.”

Förmodligen ser Hjortensjö detta som en ”sanning”.

Men hon är inte nöjd med detta utan gör en förtvivlad koppling till rondellhunden:

”…har dina rondellhundar ännu kommit på lösningen på de islamistiska terrordåden?”

Om man bevarar sitt lugn får man inse att jag aldrig har hävdat att mina rondellhundar skulle lösa problemet med terrordåden. Däremot fungerar de utmärkt som påvisande av var gränsen för både konstens och samhällets självcensur går. Ett avsnitt i Solanas manifest som nogsamt undviks av extremfeministerna är att religioner är ett manligt påfund som på alla sätt skall tas avstånd ifrån. Den ramsan vinner dock inget gehör i dessa kretsar som gärna hejar på den gamle profeten.

Egentligen hade jag inte behövt skriva något svar. Per Mikael Nilsson har gjort en grundlig analys av Hjortensjös bravader, också han på Newsmill.