Jag skall ge mig iväg ett par dagar till dold ort för att föreläsa om samtidskonstens mysterier. I det sammanhanget skall jag behandla hur det går till att ge den kontemporära konsten en dosering Schumann och andra godbitar. Ytterst minnesgoda läsare kan möjligen erinra sig Documenta 2007 då Roger Buergel placerade Frauenliebe som beledsagande tongångar till sin presentation av utställningen. Konstvärlden var inte nådig. Långt mycket bättre har det lyckats för Ragnar Kjartansson att genomföra ett sådant projekt. Skillnaden är visserligen stor, Kjartansson har gjort det som performance. Men ändå hur kan det komma sig att konstvärlden plötsligt jublar? I en intervju säger Kjartansson:
”Schumann’s “Dichterliebe” is based on Heinrich Heine. But why Heine, why Schumann?
I don’t want to make sense. The art world today strives so much to make sense, and I think it is more interesting to leave some free space for an individual, emotional approach.
What is art about? I want to create a momentum, a sensational moment. To create a bit this out-of-body experience. And it is such a sensitive and vibrant breathing poetry with this fantastic music.”
Det kan tyckas vara synnerligen tunn is som konstnären färdas over. Ett romantiskt-modernistiskt perspektiv. Men han förpackar det på rätt sätt. Kjartansson är inte i stånd att sjunga Schumann som det skall gå till. Men han är inte heller helt oäven. Vidare rör han sig med upprepningar och inslag av oväntat agerande. Och inte minst kan det hela ses som en performance som om han verkligen önskade göra det (som han säger att han egentligen vill). På den nyligen avslutade Performafestivalen i New York kunde Kjartansson kamma hem Malcolm McLarenpriset på $ 10 000 för bästa performance. Den här gången var det Mozarts Figaros bröllop, knappt 3 minuter av slutscenen som repeterades under 12 timmar. Rätt förpackning så blir det möjligt. Vägen öppnas till det förlovade landet där konsten tidigare hystes.
Socialkritiskt? Inte helt omöjligt. I den lektion som han höll på Performa undersöker han temat ”förlåtelse” vilket är huvudmotivet i Mozartsutsnittet.
Ragnar Kjartansson med sitt pris
Lars Vilks, denne tålmodige och kloke man.
Sakta men säkert verkar han knapra tillbaka tillit
och respekt. Han tycks efterfrågas mer och mer och
säkert, en dag, kommer han att gå segrande ur alla strider som en av de stora.
Tror mig förstå, Lars, att du gett en uppvisning om
det kontemporära inom konsten matchad med musik. Om så
är fallet vore det intressant att när du skriver om
föreläsningen då även lägger ut de ev, musikstyckena.
Denna min senaste kommentar var kanske onödig men med
en sjuårig hård drillning i Adolf Fredriks musikskola
i bagaget, blev jag lite ivrig och nyfiken.
Malcom McLarenpriset – vad fasen är det? Hans bestående bedrift inom kulturen är att ha stöttat boogie-punk-bandet Sex Pistols i deras korta men explosiva karriär.
Man spyr för att du ser så jävla äcklig ut
Miranda! Titta åt annat håll!
jag försökte men det gick inte. men sen kollade jag på one direction. så blev upptagen på deras snygga utseende istället! Dom räddar mig från lars gris :O