Del 1386: Konstdebatten fortsätter: Andra kulturer

I dessa tider när det obönhörligt närmar sig att skriva en ny slutsiffra i årsangivelsen får också konstdebatten utrymme. Min och Peter Ekströms pågående diskussion fortsätter med ett nytt drag från Ekström på Kulturdelen. Dessutom har Christine Antaya recenserat Art i Helsingborgs Dagblad. Jag skall idag nöja mig med några kommentarer till Ekströms inlaga. Hans förslag till konstteori ”Den språkliga konstteorin”, om den vill jag säga tre saker. Konst är enligt Ekströms teori ett ”tillstånd”. Jag har frågat vad det skulle vara för tillstånd men jag väntar ännu på svar. För inte kan han mena att alla tillstånd är konsttillstånd? Först när han har svarat på den frågan kan man säga något om vad hans teori egentligen handlar om. Det andra är, där han hänvisar till James Elkins, om att man kan skriva många olika konsthistorier. Det kan man. Men här infinner sig frågan om vad som skall ingå som gemensam nämnare för alla dessa konsthistorier. Om man skriver fotbollens historia torde det vara svårt att mena att det skulle vara en alternativ konsthistoria. Man måste först bestämma vad som är konst för att sedan kunna skriva de historier man finner motiverade. Och hur gör man den bestämningen? Ja, det enda sättet är väl att tillämpa den institutionella konstteorin och samla det som konstvärlden uppfattar som konst.

Den tredje kommentaren gäller ”andra kulturer”. När jag använde uttrycket reagerade Ekström som stungen av en skallerorm:

”Vilks menar att en avgörande sak är att ’andra kulturer’ inte utvecklas. Båda dessa begrepp tycker jag är suspekta. ”Andra kulturer” är en fortsättning på ett gammalt kolonialt vi och dom-tänkande. Detta håller konsthistorien sakta på att göra upp med. ’Utveckling’ är ett mycket tveksamt ord i konstsammanhang. Åtminstone om man, vilket är det vanliga, med ’utveckling’ menar förändring till det bättre. Att det skulle finnas en sammanhållen utvecklingslinje i konsten är en naiv tanke. Förändring, javisst. Men verkligen inte alltid till det bättre.”

Det är ju bara så att det är västvärldens kultur som har skapat konsthistorieskrivningen vilken sedan har etablerat sig i andra kulturer. Några andra alternativ är inte kända. Likaledes är det den västerländska kulturen som intresserar sig för att genomföra en relativisering av kulturerna. Angående ”utveckling” kan man diskutera vad som är framsteg men jag skulle nog vilja mena att man kan se framsteg i konstens utveckling. Som jag flera gånger har påpekat är det västerländska konstbegreppet inriktat på överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs. Detta har gjort det möjligt att t ex acceptera readymaden vilket har inneburit att konsten har givits ett utrymme att omfatta annat än objekt och stil. Det har också fört med sig den sociala kritiken, den relationella estetiken osv. Möjligheterna att genom en avancerade former av filosofiska och andra texter kopplade till produktion, materialisering och skapandet av händelser är självfallet en västerländsk idé som snabbt har erövrat global omfattning och som inte har någon motsvarighet i några andra kulturer. Eftersom ett sådant konstaterande inte överensstämmer med ett politiskt korrekt beteende kan man pröva att välmenande relativisera kulturerna. Jag ser dock ingen större mening i den sortens villfarelser. Och jag vill också mena att det är rimligt att tala om framsteg. Ett expanderande konstbegrepp som innebär större möjligheter är bättre än ett mera inskränkt.