För några veckor sedan censurerades den palestinska konstnären Larissa Sansour när hon inbjuden deltog i en pristävlingsutställning på fotomuseet Musée de l’Elysée i Lausanne. Orsaken var att sponsorn Lacoste fann Sansours bidrag alltför propalestinskt. Sansours bidrag Nation Estate visade fiktiva bilder av en palestinsk stat bestående av en skyskrapa där de olika platserna fanns på våningarna. På tredje våningen kommer man med hissen till Jerusalem, på den fjärde till Ramallah osv.
Här var det tredje våningen: Jerusalem.
Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.
Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.
Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.
Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?
Bengt Ohlsson har onekligen gett sig ut i farlig terräng. Utan det solida erkännande han har sedan Gregorius hade slussenartikeln varit rent självmord för karriären. Som det nu är tror jag han klarar sig. Läste Dan Wolgers i AB som citerar Vaclav Havel. Jag gissar att nästa Ohlssonmotståndare citerar Nelson Mandela.
En israelisk utställning, vore väl intressant?
Fast ”de” har nog fullt upp med annat för tillfället.
För vissa grundläggande saker kommer ju oftast först nuförtiden, innan man har tid att ägna sig åt konst å sån’t… (glad gubbe).