Jag har debatterat en hel del med Peter Ekström och idag blir det en ny vända. Ekström har gett sig på att skissera en ny konsthistoria som han kallar för ”det poetiska skapandet historia”. Hans tankegångar är påtagligt värderande. I postkolonial anda är hans önskan att åstadkomma en rättvis konsthistoria där den elake vite mannen skall sättas på plats. Han inleder med att framhålla att även andra kulturer har ägnat sig åt ”forska i konstens historia”. Han nämner kinesen Zhang Yanyuan från 900-talet. Betydligt tidigare än italienaren Giorgio Vasari som på 1500-talet skrev biografier över målaren och skulptörer. Nå, skall man tävla i vem som var först får man inte glömma bort grekerna, t ex Duris von Samos som ägnade sig åt ”konsthistoria” på 300-talet f. Kr. Men allt det där har föga att göra med konsthistoria i modern menings som vetenskaplig disciplin.
Den första konsthistoriska översikten av Franz Kugler från 1842 sätter omedelbart igång Ekströms postkoloniala fantasier. Varför man började skriva konsthistoria tänker han sig bero på att ”Europas nationer vid denna tid hade stort behov att legitimera sin överhöghet över kolonier och andra intressen ute i världen”, ett ”propagandainstrument och monument över de erövringar som gjorts och dessa behövde både moralisk och vetenskaplig legitimitet.” Knappast så, vad man hade behov av var snarare att hävda konsthistorien som en egen disciplin modellerad från den framväxande historieforskningen. För det handlade i stor utsträckning om att etablera en vetenskaplig hållning i historieskrivningen, att utan värderingar behandla olika tidsepoker och att inte basera sin skrivning på anekdoter och personfixering. Värderingar saknades, naturligt nog, inte. Den tyska forskningen, som är dominerande för framväxten av konsthistoria, var en nationell stolthet. Jag skulle mena att det främst handlar om att legitimera den tyska härligheten gentemot andra europeiska länder. De tidiga konsthistorikerna som t ex Franz Kugler hade stort intresse för utomeuropeisk konst, ett intresse som avtog under 1800-talet. Det som efter hand konstituerades var en konsthistoria vars höjdpunkter utgjordes av den grekiska antiken och den italienska renässansen.
Ekström menar att den traditionella konsthistorien knakar i fogarna av två skäl. Dels på grund av feminismen och dels på grund av att konstnärerna har utvidgat konstbegreppet. Jag tror inte alls på dessa skäl. Feminismen är lojal med den konsthistoriska grundstrukturen. Vad man önskar är att få plats för kvinnliga konstnärer och att möjliggöra feministiska läsningar av konsthistorien. Annars finns det inget att erövra, konsthistoria är attraktivt. En tredje faktor som Ekström nämner är återigen den postkoloniala: ”anspråk på deltagande och på att erövra/återerövra sitt eget kulturarv.” Jo, den tredje världen vill vara med i den västerländska konsten och konsthistorien. Detta, då det i västvärlden råder en tillmötesgående gest, ställer till stora problem för konsthistorieskrivningen. För det första är volymen praktiskt taget omöjlig att hantera och för det andra vad skall en sådan sammanställning handla om? För den handlar inte om konst i västerländsk mening vilket är den enda konst vi känner till. Problemet blir inte enklare om man försöker förvandla konsthistorien till bildens och formens historia. Återigen blir mängden fullständigt ohanterlig och så tillkommer det nödvändiga: Ur vilken aspekt?
I detta läge kastar alltså Ekström in sitt förslag ”det poetiska skapandet”? Liksom hans ”språkliga konstteori” tilldelades den mångtydiga bestämningen ”tillstånd” så definierar han det poetiska skapandet på samma sätt: ”Ordet ’poetiska’ får i sammanhanget stå för att det gäller verksamhet som inte är direkt livsuppehållande och som har en relation till den mänskliga fantasin och den subjektiva tolkningsförmågan.” Ja, han ger sig inte utan kallar in t ex hela underhållningsindustrin och idrottsrörelsen vilka tydligen skall ta plats i konsthistorien.
Jag vidhåller det jag har sagt tidigare. Den mest basala konsthistorien är historien om konstbegreppet och dess konsekvenser. En sådan historia kan förklara även den situation vi har hamnat i med den globala relativiseringen. Med det moderna konstbegreppet är det möjligt att förvandla hela kulturer till readymades samtidigt som man vill hävda att de är autentiska konstverk, att dessa kulturproduktioner alltid har varit konst blott det att västvärlden i sin egensinnighet negligerat dem. Så är vi där igen: Konsten är ingen social konstruktion eftersom konst har funnits överallt hela tiden. Men ändå inte. Liksom.