I min långa diskussion med Peter Ekström kommer här ännu ett avsnitt. Några av de frågor som Ekström väcker är nog så intressanta. Han skriver:
”I mitt förra inlägg påpekade jag att Lars Vilks å ena sidan överlåter åt den föränderliga konstvärlden att bestämma vad som är kvalitet, rimligen något som ändrar sig från en tid till en annan. Å andra sidan skriver han att det finns något sådant som objektiv kvalitet. Med det måste väl menas något oföränderligt och som står över modesvängningar och trender.”
Jodå, det finns kvaliteter som står över modesvängningar och trender. Men å andra sidan är dessa alltid betraktade som kvaliteter i alla modesvängningar och trender, alltså konstens grundläggande kvaliteter. Som exempel har jag nämnt: Konstens status som andlig odling på samma nivå som filosofi och vetenskap. Dess gränsöverskridande ambitioner och ständiga förnyelse, dess obegriplighetsfaktor, dess avancerade diskurs. Dock är inte Ekström med på detta:
”Men det som borde bli tydligare blir bara luddigare om det ska luta sig mot formuleringar som ”allmänt accepterade” eller ”man är överens”. Vem är överens? Vem är tillfrågad?”
Den som är överens är konstvärldens sakkunskap. Jag vet inte vem som annars skulle avgöra frågan. Konsten är ett specialområde och det krävs avsevärda kunskaper för att kunna orientera sig. En lekman kan naturligtvis ha sitt eget tyckande men det måste vara uppenbart även för Ekström att det inte spelar någon större roll. Självfallet har jag inte tillfrågat vare sig konstvärlden eller hela världen. Flash Arts senaste 100 i topp-lista sammanställdes genom att vem som önskade kunde rösta på sin favorit. Resultatet blev att nr 1 på listan blev den iransk-amerikanske konstnären Ali Banisadr. Säkert är det inte många som känner till honom, någon kalenderbitare kanske kan erinra sig att han lanserades 2009 genom Saatchis utställning med konstnärer från Mellanöstern. Att han blev nr 1 beror med all sannolikhet på en eller annan form av kampanj. På andra och tredje plats hamnade Allora & Calzadilla respektive Cyprien Gaillard, vilket är mera rimligt. För avläsningen av vad som gäller hänger samman med bekräftelse av rätt sakkunskap. Min metod för att fastlägga kvaliteter är att följa utställningar, se vilka konstnärer som väljs ut och inte minst hur man genom texter talar om vad som är intressant. Att det finns ett högt mått av överensstämmelse torde det inte råda någon tvekan om. Objektiv kvalitet för samtidskonst är naturligtvis inte någon som är beständigt, men det ändrar sig inte heller alltför snabbt. Konstnärer som är framgångsrika (alltså blir starkt bekräftade) under en längre tid har också störst möjlighet att vinna längre hållbarhet. Ty konsthistorien, som deskriptiv, är en redogörelse dels för vad som kan sägas vara ”tidstypiskt” och dels för sådant som i ett längre perspektiv har kommit att betraktas som stilbildande och paradigmatiska exempel. Man kan t ex tycka vad man vill om Damien Hirst men det är givet att han har skrivit in sig i konsthistorien både som medverkande till en ny konstriktning och som kontroversiell kändis. Jag skulle ha mycket svårt att tro att man skulle kunna plocka bort Cindy Sherman ur konsthistorien. Man lär inte heller kunna föra något vettigt resonemang för att utesluta Gerhard Richter, 60-talets konceptualister eller Duchamp. Modernismens klassiker står sig också. Och jag menar att konstvärlden är överens om detta.
Peter Ekström menar också att den politiska konsten kommer att försvinna:
”Det spelar ingen roll om jag tycker att den politiska trenden inom vår tids konst är någonting sympatiskt. Det blir i alla fall inget som konsten kommer att syssla med för evigt. Därmed så kommer det politiska inslaget inte heller att alltid uppfattas som en kvalitet. Jag har varit med om det förr. Konsten är en modebransch och kräver därmed förändring då och då även om det går ut över goda och sympatiska idéer.”
Nejdå, inget varar för evighet. Jorden kan gå under i morgon. Men konsten kan mycket väl bli en långkörare. Kristendomen har hängt med i 2000 år, andra religioner ännu längre. Vetenskapen (i modern mening) frodas sedan några hundra år och inget tyder på att den skulle vara på upphällningen. Den politiska konsten i avseendet socialkritik är dock lite mer än en tillfällig modesväng. Den bygger på den konceptuella och kontextuella tradition som har Duchamp som referenspunkt. Idén om formestetiken som konstens identitet har förskjutits till kontexten. De tidiga kontexterna handlar framför allt om konsten själv och kritiken av modernismen. Efter det att den striden är över (eller nästan över) har konsten vänt sig till det politiska. Särskilt får man beakta två saker med detta. Vilket skulle alternativet vara? Det andra är att det politiska sällan får raka uttryck utan i regel uppträder med lämpliga doser av obegriplighetsfaktorn. I många fall är den politiska faktorn långt ifrån uppenbar.
Vidare summerar Ekström:
”Själv tycker jag att det finns en del tecken på att den konsthistoriska epoken ’den internationella samtidskonsten’ verkar gå mot sitt slut. Inga av dagens museiintendenter och medvetna gallerister tycker att det känns jättekul att arrangera ytterligare en utställning med feministisk konst. ’Sympatiskt men tråkigt’, blir nog omdömet. Det kan mycket väl bli en backlash inom konsten såväl som i det övriga samhället. Skulle konsten stå helt opåverkad inför den starka konservatism som håller på att växa sig stark på alla möjliga fronter? Knappast.”
Jag skulle gärna ta del av dessa ”tecken” som Ekström tycker sig se. Den internationella samtidskonsten är oerhört framgångsrik världen över och man får räkna med att t ex Asiens inflytande kommer att öka. Dess förmåga att assimilera radikala nyheter har visat sig vara formidabel. Att man inte är så pigg på att göra utställningar med enbart feministisk konst är helt i sin ordning. Feministiska idéer är numera integrerade i många projekt. Stora manifestationer i ämnet blir i längden en belastning för kvinnliga konstnärer som då får framstå som i första hand representanter för sitt kön och först i andra hand kunna göra vad de önskar. Det är den vanliga utvecklingen av mera substantiella trender. Jag har svårt att tro att den internationella samtidskonsten skulle bli mer konservativ eftersom den inte har någon konservativ agenda av betydelse. Tvärtom, vilket man lätt kan se i dagens konst, blir det betydligt lättare att agera mot de konservativa (neoliberala) krafterna – när fienden blir synlig. Skall man oroa sig för någonting är det i så fall länderna utanför västvärlden. I många av dessa länder råder en mer eller mindre sträng censur och kontroversiella konstnärer har svårt att göra sig gällande.
Ali Banisadr: I happened and it never did, olja på duk 2011