Undergångsstämningar har blivit trendiga. Snart är det slut. Trotjänaren i det som kan åberopas är naturligtvis den globala uppvärmningen men den går alltför långsamt för att kunna bibehålla full popularitet. Av mera lokal art är högerkrafterna i Europa, lite mer generellt den hänsynslösa kapitalismen. Även tanken på den västerländska kulturens undergång är inte ovanligt. Några oroar sig för att muslimerna sakta men säkert ta över västvärlden. En ytterligare kandidat är en bottenlös lågkonjunktur. Eller som journalisten Paul Mason menar i sin bok Why its kicking off everywhere: ”We’re in the middle of a revolution caused by the near-collapse of free-market capitalism.” Ja, vad månde bliva. Med dessa förutsättningar är det inte svårt att läsa in ohyggligheten i det mesta. Jag såg Mamma Anderssons utställning ”Dog Days” på Galleri Magnus Karlsson. Jodå, jag hade utbyte av det. Mamma Anderssons berömmelse har sina skäl, hon är både en intressant målare och bildkonstruktör. Intressant är också receptionen av utställningen. Skribenterna i DN (Ingela Lind) och i SvD (Sophie Allgårdh) har båda fått fart på sina poetiska ambitioner och producerat känslosamma berättelser om utställningens mörker. ”En krypande känsla anger att utställningen handlar om något hemskt i samtiden”, skriver Ingela Lind, ”undergångsstämningar och känslor av bottenlös ensamhet i kvalmig rötmånadstid”, är Sophie Allgårdhs bud. Om detta kan man säga att allting är möjligt men att det lika gärna kunde handla om något annat. Kanske inte renodlad optimism inför framtiden men sådant förekommer praktiskt taget aldrig i samtidskonstens register som naturligtvis har registrerat världens ständiga elände. Men en annan, mera handfast sak borde också kunna nämnas, nämligen konstmarknadens ständiga närvaro. I fallet Mamma Andersson är det närmast tragiskt. Mamma Anderssons målningar är dyra, mycket dyra. För att personligen bli ägare till undergångsstämningarna får man lägga upp åtskilliga sedelbuntar. Vilka priser skall den stackars galleristen sätta? Den internationella konstmarknaden har omfamnat Mamma Andersson med miljonbelopp och mindre än så kan man inte heller ta i Sverige. Konstnären är naturligtvis oskyldig – och samtidigt hjälplös – i detta ekonomiska drama. Hon intresserar sig inte för prisbilden utan vill hellre se en demokratisk konst. Principiellt är hon inte ensam, den medvetne konstvärldsmedlemmen fördömer konstmarknaden. Samtidigt är marknadens intresse för samtidskonst ett tecken på ett erkännande. Nuets konst är bra redan nu. Framgångsrika konstnärer kan knappast komma undan på annat sätt än att finansieras genom stipendier. Frågan är alltså hur konsten, som vill vara etiskt ren, skall ordna sin försörjning. Trösterikt är dock att nästan alla konstnärer har motsatt problem: Att inte uppmärksammas av marknaden. Men det spelar mindre roll, konstvärlden är och måste vara strängt hierarkisk. Intressanta konstnärer skall vara dyra eller tillhöra de utvalda som kammar hem stipendierna.
Karin Mamma Andersson: Doldrums 2011
Och om några månader vänder solen igen också, men ordet
”jodå” kommer nog att hänga med ännu en tid.
Wake up love! Det är samma skribent i både DN och SvD.
Inget nytt under solen, som äntligen är uppe längre över både lyckade och mindre lyckade konstkarriärer.
Ursäkta om jag lägger mig i… (glad eros).
Men kan du förtydliga lite?
Vi svävar runt vi pratar strunt vi söker nå dit ingen nått. Ge livet tid bliv vid din tid och sök det stora i
det smått. Vem vill väl stå uti det blå och inte räcka,
ens på tå. Vad vill du ge där du kan få, berors väl på.
Hoppsan!
Fast det är en jävla snygg målning hon gjort Mamma.
CeDe är kär i Vilks och det är så sorgligt eftersom resultatet av det är att hon själv blir indragen i kampen mellan ont o gott. Fastän hon valde det goda. Not called for, this evilness!
Är det något fel på bloggen eftersom min kommentar inte tycks särskilja Johans citerade text, ovan, från min egen text, under?
Enter gör kanske susen ibland?
Cecilia,
, tycks ju i alla fall funka bra. (blinkis, dvs kunde inte låta bli…)
Försök med nå´n gul gubbe också, Cecilia!
Det är väl inte bara pengarna det handlar om utan vilka som gör urvalet av de ”Intressanta konstnärerna”.
sedan denna fras , konstvärlden måste vara strängt hierarkisk, det är ju bara en del av konstvärlden som är det.
Den del av konstvärlden vars hiearki bottnar i akademism eller näringslivets infrastruktur kanske….
Bästa hälsningar
Pontus
Varför då?
För det är så himskans roligt!
Till er som i all välmening bekymrar er om min beundran
för Lars Vilks, så behöver ni inte göra det.
Aha.
Det är många som kritiserar Vilks för att de tycker rondellhunden är dåligt tecknad. Tycker kritiken är märklig eftersom det är själva processen som är konstverket. Nu har t.o.m teckningstekniken blivit en provokation. Jag har svårt att tro att de som nu är kritiska hade tyckt rondellhunden var bra konst även om Vilks hade låtit någon annan göra teckningen tex. Mamma Andersson.
Pontus. Jag tror inte att de som gör utvalet är så intressanta som man föreställer sig. De har sina begränsade möjligheter, väljer de fel får de sur kritik. Hierarkin är naturligtvis mest givande i det som verkligen gäller. Är man utanför det eller tillhör mängden som kanske en gång kan få en chans kan man se sig som en i pöbeln vilket måhända är trösterikt.
Osiris. Ibland har jag tänkt att det kanske borde ha varit ett mera genuint visuellt uttryck som låg till grund för processverket, en rejäl duk eller en femkanalig video. Men det är nog bäst som det är. Kan man under fem års tid diskutera en teckning och dess kvaliteter eller brist på kvaliteter kan det nog inte fungera mycket bättre.
Men det beror väl lite på vad avsikten var med rondellteckningen. Att väcka uppmärksamhet i konsthänseende eller att omvända muslimer. Det senare
har väl knappast blivit någon större succe´.
Nu hände det igen. När jag trycker på ”Citera” och skriver en kommentar under går det inte att särskilja CeDe’s text från min?!
”De har möjligen fått upp ögonen för att islam kan vara
föremål för kritik” Javisst Humanist,men vilken kritik.
Vad är det de ska få med sig och ev ändra på. De är ju
inte speciellt ändringsbenägna, och ironi eller humor
har nog trots allt svårt att få fästa i en humorlös ideologi.
Den som ev kan lösa den här matematiska koden måste
troligtvis bli en insider med ett långt tidsperspektiv.
Medan varje demokrati bör se till att dess lagar upprätthålls och föregå med gott exempel.
Trots allt är nog säkert ironin inte bortkastad, men man kan ju bli lite deppig när man ser vad Lars utsätts för.
”Därför är Vilks teckningar nödvändiga”
Det är en intressant artikel i Newsmill av en student i
Mellanösternstudier.
Ånyo i lite mer instruktiv variant:
Slå en gång på Enter, dvs ”ny rad”, innan du börjar skriva svar.
Då inte om markören står efter blockquote utan nedanför, så att du kommer ur citatkodningen.
Löser nog problemet?
Och här är en till som försvarar Vilks på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/18/bild-ateister-r-exkluderade-i-den-svenska-samh-llsdebatten
Jag testar. Men om detta fungerar hamnar jag i den pinsamma situationen att behöva tacka Cecilia, samt erkänna att det trots allt finns ett litet hopp för hennes pedagogiska förmåga.:-)
Det fungerar fortfarande inte för mig i alla fall?! Testar igen.
Nu då?!
Där satt den. Tack Cecilia!
Känner du dig som en IT-tekniker nu?
Ett ramaskri de river i när deras heder gås förbi.
Tack gode gud finns ej förbud att visa upp en fyrbent skrud.
Vad vet väl ni vad vet väl vi att nå´t mirakel inte finns allt styrs av lagar och fraktaler ger också upphov
till schakaler.
Le det du känner när det så händer se dina fränder och
andra länder men glöm ej bort att tid är kort men hav
för den skull inte brott.
Japp..
Det är otroligt, vilken teknik.
Väl bekomme. (Glad)
..etc.
CeDe – du har väl inte blivit sjuk eller nå’t? (orolig)
Läser längst ner.
Alla rättigheter reserverade, står det.
Vad betyder det?
Vilks inlägg är skyddade förstås, men hur är det med vad jag skriver – får jag citera mig själv?
PS. Håller på med nya köket, det blir ju klart så småningom.
Och vad gör jag då?
FB ligger bra till. Ska lägga ut bilder förstås. Och fundera på att kanske laga mat i det också. Hur var det nu man gjorde? Jovisst, mamma berättade ju. Tror jag?
Aj, det blev inte så värst gott. Måste ha missat nå’t.