Man skulle kunna tro att bekämpandet av den betänkliga delen av kapitalismen i konsten kunde ske ganska enkelt. Om en utställning har tvivelaktiga sponsorer borde inte det medföra att seriösa konstnärer inte deltar? Nix, ansvaret tycks enbart falla på arrangörer och curatorer. Tydligen inser man att det i dessa frågor inte finns någon solidaritet att hämta från konstnärshåll. Ett exempel är den pågående Whitneybiennalen (öppnade 1.3). Whitneybiennalen har efter hand förlorat mycket av sin forna betydelse men är fortsatt en stor händelse i New York. De senaste åren har den inte fått alltför översvallande recensioner men i år tycks kritikerna vara mer nöjda. T ex skriver Roberta Smith (NYT): ”One of the best Whitney Biennials in recent memory may or may not contain a lot more outstanding art than its predecessors, but that’s not the point. The 2012 incarnation is a new and exhilarating species of exhibition, an emerging curatorial life form, at least for New York.”
Konstnärer från OWS demonstrerade (mot sponsorerna Sotheby’s och Deutsche Bank) under vernissagen men det gick lugnt till. Magin i konstvärlden gör det möjligt att på en och samma gång applådera de protesterande och biennalen. För hur skall man hantera det faktum att det inte är något fel på de valda konstnärerna och att de deltar? Ett så tungt namn som Andrea Fraser deltar med en text där hon behandlar kosnten och kapitalet, hon skriver om det “ever-widening gap between what artworks are today (socially and economically), and what artists, curators, critics, and historians say that artworks … do and mean”. Är det en protest inifrån? Och om en sådan är en rimlig strategi, spelar det då inte någon roll vem som sponsrar den?
Utställningen är onekligen värd sitt beröm. Förmodligen har curatorerna Elisabeth Sussman och Jay Sanders varit måna om att göra ett korrekt urval vilket man har lyckats med (sånär som på att genusperspektivet är någon snett). Att man har fått med Werner Herzog, Robert Gober (som har valt att visa outsidern Forrest Bess), Mike Kelley, Oscar Tuazon, Kai Althoff, Jutta Koether (för att nämna några välkända namn) betyder respekt. För det är inget fel på konsten. De som protesterar har inte någon alternativ konst att komma med.
Med andra ord är det lugna simtag i konstvärlden. Alla håller med alla, det enda kvarstående problemet är att någon måste betala.
Dawn Kasper, ett relativt nytt namn som är på stark frammarsch, har flyttat in med sina pinaler på Whitney: This Could Be Something if I Let It
I fortsättningen kan man ju spekulera i hur det ekonomiska dramat i säker grund, går att slå fast. Antingen fortsätter förskjutningen gentemot toppen samtidigt som andelen överskottskonstnärer som blir över, fasas ut av sig självt och dör av. Iaf tills det att en ny balans har uppstått ur en senare ”ny ordning”. Därefter börjar baletten om igen. Ursäkta domedagsprofetian, men det är kärva tider nu, även om gärdsmygaren sjunger för våren utanför mitt fönster.