1432: Den internationella samtidskonstens framtid

I Peter Ekströms artikel som jag kommenterade igår hade han några funderingar kring konstens framtid. Jag tror inte att det är särskilt meningsfullt att försöka sig på riktigt långa prognoser men ett och annat kan onekligen sägas i ämnet. I en något förenklad framställning av hela konstens historia kan man sluta sig till följande. Under 1800-talets dominerande salongskonst blickade man bakåt, de sanna och enda möjligheterna för en stor konst återfanns i den grekiska antiken. Med modernismens genombrott blev det tvärtom, konstnären och dennes verk var framtiden, allt enligt myten om att konstnären kunde uppfatta det som andra människor inte förmår att se. Med postmodernismen och den internationella samtidskonsten landade man i nuet. Detta nu är inte helt oanfäktat. Man kan fortfarande höra ett och annat om konstnärens förmåga att fungera som profet. Men strängt taget är man utlämnad åt nuet. Den aktuella trenden med konstens som aktivist är en följd av den politiska situationen: Den arabiska våren, upploppen i England, OWS-rörelsen och proteströrelserna i flera ansträngda statsekonomier i Europa. Till detta kommer också de neoliberala marknadskrafterna samt populistiska partiers framväxt. Utifrån den situationen har socialkritiken fått en oväntad förstärkning vilken vi kan räkna med kommer att prägla resten av konståret. Emellertid behöver man inte fördjupa sig avsevärt i kristallkulan för att inse att det inte kommer att bli någon långdragen affär. Men styrkan i den internationella samtidskonstens nuparadigm ligger i dess flexibilitet.

1800-talets salongskonst hyllade ett svunnet ideal som aldrig har existerat. Modernismen hade säkrat konstens estetiska egenart och kunde i praktiken utöva sin utopi som samhällets experimentverkstad inom den särskilda estetikens område. Man kunde visa det som inte kunde hängas på väggarna i nuet men dock i en tämligen nära framtid. Utöver det en helt fiktiv värld. Den internationella samtidskonsten har ersatt estetiken med den konstnärliga undersökningen och böjligheten i det begreppet är fenomenal. Man kan alltså ägna sig åt konst som politiska aktivism eller låta undersökningen närma sig den akademiska vetenskapen. Men det går också bra att framställa traditionella estetiska objekt. Sådan produktion måste dock ske indirekt. Gerhard Richter är t ex modellen för undersökande måleriproduktion. Hans målningar ser ut som modernistiska målningar men handlar, enligt konstvärlden, om något annat. Och det gäller även för Tauba Auerbach (som jag skrev om för ett par dagar sedan) vars undersökningar handlar om perception och möjligheten att framställa en ytterligare dimension i färgen. Resultatet blir estetiska objekt som kan försvaras som indirekta. Man kan också nämna Maria Linds utställning ”Abstraction” som är fylld med estetiska objekt men obevekligt avlägsnade från all modernism genom sin undersökande kontext.

Det är därför jag menar att den internationella samtidskonsten har avsevärd hållbarhet. Man kan få fram precis vad som helst genom att ställa de rätta frågorna, genomföra lämpliga undersökningar och relatera sig till det sociopolitiska nuet. Även konstmarknaden kan i någon mån bemästras eftersom det går att producera sådant som är svårsålt – om någon skulle önska det. Men det är en öppen fråga om t ex konsten som politisk aktivism är en reaktion på marknaden eller skapandet av ännu ett marknadsobjekt. Alldenstund samtidskonsten är strängt institutionaliserad består en del av dess marknadsvärde att kunna visa upp det icke-kommersiella. Det är säkert bra för affärerna.

Hur som helst kan man fundera på vad som kommer efter det att den politiska aktivismen har blivit bedagad. Kanske bjuds det utrymme för mera indirekt estetik, en trend som var på gång men som, kanske tillfälligt, har avbrutits.